En novembermorgon 1910 avrättas Johan Andersson Ander, dömd för rånmord, på Långholmens fängelsegård i Stockholm. För första och sista gången i Sverige användes giljotin.
Händelsen har nu nästan ett sekel senare resulterat i en nyskriven kammaropera, Fallet Ander - Historien om ett mord (eller två), med libretto och regi av Catarina Gnosspelius. Hon har baserat manus på rättegångsprotokollen och skrivit en uppbruten text som lämnar utrymme för musikalisk gestaltning.
Den operadebuterande tonsättaren Lars Carlsson bygger vidare på den korthuggna dramaturgin med en rad ”låtar” av starkt varierande karaktär som fogas samman till en suggestiv musikdramatisk helhet. Melodisk sångbarhet vävs samman med stråk av populärmusik, elektronik och påstridigt målande ljudbilder.

Catarina Gnosspelius regi är åskådlig med en mycket reducerad scenografi på den minimala scenytan, kombinerad med några filmsekvenser. Centralt placerade är med rätta en kvintett lysande musiker (Linda Mallik, piano, Anna Lindal, violin, Anna Wallgren, violoncell, Andreas Hedwall, trombon och Martin Strand, slagverk).
Uppsättningen fungerar som bäst när den fokuserar själva kärnan i berättelsen och borrar i ögonblick, situationer och emotioner som bränner till.
Några scener bryter formen och koncentrationen. Dit hör avsnittet med aktuell statistik över dödsstraffets utbredning, förskräckande siffror som man bättre skulle ta till sig som information från Amnesty International i programmet än som inlägg från scenen.

Föreställningen vill diskutera dödsstraff som fenomen och människans moraliska ansvar, men det låter sig kanske göras ännu bättre om just Fallet Ander får behålla sitt grepp om publiken.
Ibland antyds komplikationer så lättviktigt att de snarast skymmer det dramatiska skeendet, som den snabba tillbakablicken på Anders barndom. Allt måste inte förklaras och det är nog så intressant att Andreas Lundmark gör barytonrollen Ander till en psykologisk gåta, känslomässigt blank, egendomligt undanglidande och likgiltig inför sitt öde.

Mot honom ställs tenoren Ulric Björklunds skarprättare, som avsvär sig allt ansvar inför sitt blodiga värv, skönt sjungande sin självrättfärdiga tro på rätten att döda.
Kvinnorna framstår som tydliga kontraster: Ulrika Skarbys svartglödgade uppgivenhet som sviken hustru och Ingrid Falks blont oskuldsfulla Viktoria, den döda som vill leva. Skådespelaren Hans Henriksson ger auktoritet till berättaren som leder in oss i historiens kammare. Och giljotinen får till slut spela sin avgörande huvudroll.