På 1700-talet konkurrerade Carlo Gozzi och Carlo Goldoni med pjäser, baserade på commedia dell’artes fasta typer. I Goldonis Två herrars tjänare står den ständigt hungrige Arlecchinofiguren, här kallad Truffaldino, i centrum; Morgan Alling är i dag ett självklart val för rollen.

Peter Langdal har tillsammans med scenografen Kate Betz krympt Dramatens stora scen till ett mini-Venedig, där skådespelarna far fram som mekaniska dockor och alltid riskerar att ramla i plurret.

Det handlar om fäders önskningar och felslagna förhoppningar, förklädnad, förställning och förälskelse. Pontus Gustafssons gnidige Pantalone, i moderniserad röd dress, har lovat sin dotter Clarice till turinaren Rasponi, men också till den tokförälskade Silvio (Jon Karlsson). Rasponi lär nämligen vara död, men dyker ändå upp i Mirja Turestedts kraftfulla gestalt. Det är väldigt roligt att se Pantalone försöka hantera den klämman.

Liksom så ofta på teatern har en kvinna klätt ut sig till man för att klara sig ur faror, och för Rasponisystern Beatrice är det en bra strategi att låtsas vara sin bror. Annars kunde hon ha hamnat i klorna på Mats Bergmans liderlige Brighella på hans hotell.

Mycket i denna historia om kärlek med förhinder är igenkännligt för den som sett en och annan pjäs av Molière. Nöjet ligger inte så mycket i att undra hur det ska sluta, som i att se rollerna/skådespelarna handskas med de knipor de hamnar i.

Den dominerande knipan försätter sig Truffaldino själv i, genom att låta sig städslas av två herrar, Rasponi, som alltså är Beatrice, och Florindo som duellerat med hennes bror, och som hon älskar. Alling gör betjänten till en uppfinningsrik lögnare, som ljuger sig ur de flesta svårigheter, men som därmed trasslar in sig allt värre. Det riktigt hörs hur det knakar i hjärnvindlingarna.

Morgan Alling är också fena på att fumla och falla, och han har genom åren utvecklat sin kontakt med publiken och sufflösen till perfektion. Ibland är han nästan för skicklig på att hoppa mellan rollen som Truffaldino och rollen som skådespelaren. Det är roligt, men svårt att tro att han någonsin är i verklig knipa.

Uppsättningen är i första hand en uppvisning i utmejslat skådespeleri. Jag har roligt åt Hans Klingas dottore, som talar tramstyska så det står härliga till. Mest uppskattar jag dock det som stör och bränner till, som när Peter Engmans iskalle älskare Florindo utan betänkligheter märker Truffaldino med sin cigarr eller när Hanna Alströms Clarice drabbas av ett okontrollerat begär till Rasponi, när hon märker att han är en kvinna.