”Känner någon igen den här ­fågeln?” Poeten och ornitologen Bengt-Emil Johnson låter genom högtalarna näktergalens sång fylla S:t Jakobs kyrka, och strax översätter Carl-Axel Dominique fåglalåten till Olivier Messiaens musikaliska språk. Så inleds torsdagens seminariedag Fåglar, färger, förtröstan med en konverserande guidetur genom det musikaliska landskapet i stycket Trädgårdssångaren (1970) ur Messiaens Fågel­katalog – föga förvånande den programpunkt som lockar mest publik.

Messiaens förhållande till fåglarna är kanske det drag som gör honom mest folkkär. Så kryddar det också framställningen att Johnson påpekar skillnaden mellan den sydliga näktergalen och hans mer prosaiska släkting i norr. ”Den nordiska näktergalen är en slagverkare”, konstaterar Johnson spetsfundigt.

Den gryningssjungande trädgårdssångarens långa ramsor och gröngölingens hackande skrattsalvor – i upprepade ackordssviter – vävs in i morgonstämningar över en stilla sjö. Hela framställningen avslutas med att Dominique spelar hela stycket rakt igenom. Med kartan i sinnet träder fåglasignaturerna tydligare fram ur väven.

Mer på expertnivå ligger Klaus Öhrings föreläsning om Messiaens musikteologi, Sånger från jord och himmel – dessutom avhållen på tyska. Tonsättarens försök att blända lyssnaren med övertonsserierna i sin klangfärgsmusik, på samma sätt som han själv bländats av färgprismat i Sainte Chapelle, uppfattar jag som essensen i anförandet. Mer svårgripbar är den detaljerade utläggningen om treenighetens översättning i musikalisk tematik.

Lite synd därför att Carl-Axel Dominiques korta redogörelse för Messiaens synestetiska gåva kommer som avrundning på ­dagen. Alltför kortfattat beskriver han sina sessioner med tonsättaren, där denne tolkar sin synestesi närmast som en sjukdom med helt personliga kopplingar mellan klang och färg. ”En treklang har inte så många färger – men i modaliteten kommer färgerna”, menade Messiaen vilket Dominique demonstrerar vid flygeln. Väl så intressant är Dominiques iakttagelse att vi alla förmodligen bär på en slumrande synestesi – något som de senaste årens forskning pekar på. Kanske ännu en förklaring till den säregna fascinationen i Messiaens musik.