Betyg: 5 av 6
På Trettondagsafton gör Ingenting den första officiella spelningen på Dramaten&, satsningen som smygstartade förra året och som enklast beskrivs som Dramatens egen barklubb. Kulturborgen är pyntad med marschaller och svarta ballonger och Anna Järvinen, som spelar oannonserat i foajén fören konserten, passar in perfekt i sin pudrade peruk och vida krinolin. Som för att ytterligare matcha kvällen och platsen har Ingenting valt Mycket väsen för ingenting som konsertens första låt.
På sin senaste skiva, Tomhet, idel tomhet, spelar de sakral Göteborgspop, men live påminner Ingenting istället om Primal Scream under religiösa stunder – de är överdådiga, monotona och dansanta. Niklas Lundell liknar ibland Happy Mondays dansare Bez, men istället för några simpla maracas har han ansvaret för en två våningar hög percussion-sektion. Sibille Attar, som skulle kunna liknas vid en ung Nico om det inte vore för att hon är brunhårig och kan sjunga, gästar spelningen och är precis lika oumbärlig som på Tomhet, idel tomhet. Jari Haapalainen, skivans producent, ansluter sig till bandet under Satans högra hand, tillsammans med en extra kör och 5-årige Truls Söderman Carlberg. Publiken jublar (och snörvlar försiktigt) när den senare, utan att missa ett slag och med hög, klar röst, sjunger Men herregud, jag gör så gott jag kan i refrängen.
Brandlarmet avbryter spelningen (den andra konserten för mig på mindre än en månad där rökmaskinen sätter igång brandlarmet – beror det på larmen eller är det rökvätskan som är ny?), men när Ingenting står på scenen igen behöver de bara en extra applåd för att hitta tillbaka till den extatiska stämningen.
Som mest är det elva personer på scenen, som alla verkar veta exakt vad de gör, och med spelningar i kyrkor och under broar bakom sig känns Ingenting just nu som ett av Sveriges mest ambitiösa och unika liveband.
