Årets dubbelmacka på Ullevi må på detaljnivå skilja sig från de tjugosju föregående konserterna på svensk mark (låtvalen till exempel) men fredagsspelningen är ändå att betrakta som en typisk Springsteen-konsert; extatisk, energisk och alldeles för lång. Men det är ju precis så han och fansen vill ha det. Har man ett mer, låt oss säga, balanserat förhållande till den 62-åriga rockmannen, kan man tycka att en 3 timmar och 45 minuter lång konsert med 31 snarlika låtar blir något övermäktig.

Med detta sagt måste man ändå, som vanligt, i rättvisans namn konstatera att Springsteen är och förblir ett proffs som nästan alltid levererar. Och lite till. En rejäl hantverkare med uppkavlade skjortärmar som fortfarande vet precis hur man hanterar en liten grupp på, som denna kväll, 66 000 mer eller mindre frälsta själar. Som vet hur man beter sig för att på samma gång framstå som den ouppnåeliga världsstjärnan och den hyggliga grannen. Vilket ju är en ganska oslagbar kombo i rock'n'roll-sammanhang.

Denna gång har Springsteen samlat ihop ett ovanligt stort gäng med spelglada och vältränade rockmusikanter i företrädesvis hans egen ålder, jag räknar till 14 herrar och två damer på scen. Trots det lyckas ljudteknikerna skruva ihop ett utmärkt ljud där det mesta går fram i mixen, vilket naturligtvis bidrar till att göra årets Ullevi-konsert betydligt bättre än den jag bevistade för fyra år sedan på samma plats.

Annat som bidrar, förutom att den svenska sommaren för en gång skull visar sig från sin allra soligaste sida, är en utmärkt blåssektion, bland annat med den avlidna Clarence Clemons brorson Jake på saxofon. Blåsarna medverkar till att göra My city of ruins och Spirit in the night till riktiga soulrysare, med Bossen i rollen som en besatt soulpastor. De är även med och lyfter en folkpunkigt irländsk Death to my hometown och en euforisk Dancing in the dark.

Men visst blir det mycket av det där tunggungiga som många älskar men andra hatar. Från och med Youngstown, den trettonde låten, smyger sig dessutom en seghet in i musiken. Inte så att musikerna tappar orken, det handlar mer om låtvalen. Fast när det känns som att brölrocken tagit över piggar de mer latinorockiga Rosalita och Twist & shout (som denna kväll närmat sig La Bamba), upp tillställningen i det långa sjoket med extranummer.

En sista notering. När Springsteen ropar ett av sina många ”Göteborg” låter det nästan som ”rock'n'roll”. Känns helt rätt denna kväll.

Bästa låt: Born to run gjordes lite slarvigt men det är fortfarande Springsteens mästerverk.

Fråga: Är det bara jag som tycker att Born in the USA är kvällens sämsta låt och att de eviga inräkningarna av låtarna blir tjatigt?

Gladast: Tjejen som fick ta en svängom med Bruce.

Turné: Den europeiska delen av The wrecking ball tour inleddes 13 maj i Sevilla och avslutas i Helsingfors på tisdag. Sammanlagt har 28 städer besökts. Europaturnén har föregåtts av och kommer följas av spelningar i USA.