Naomi Klein skrev Chockdoktrinen 2007 – en tegelsten där hon driver tesen att makthavarna på olika sätt använder chocker, katastrofer och krig för att driva igenom stora förändringar vad gäller ekonomi, lagar och författningar. Om befolkningen är lamslagen är det möjligt att åsidosätta demokrati för att skapa nya förutsättningar där multinationella företag kan bryta sig in. Klein kallar det katastrofkapitalism.
Chockdoktrinen är en bok som många köper – och aldrig läser. För att avhjälpa detta, eller för att bidra med en gestaltad och musiksatt tolkning av hennes teorier har musikgruppen Jannes fenomenala orkester skapat en timslång teaterkonsert som får boken att dansa. Musiken komprimerar texten åt oss som när någon gör serieteckningar av klassiker.
Trion bakom projektet är kompositören Janne Tavares, regissören Erik Holmström och scenografen Markus Granqvist, Turteatern fungerar som samarbetspartner.
Iscensättningen börjar med en prolog där olika medlemmar av orkestern erkänner hur långt man verkligen läst. Därefter börjar konserten med en rad lyckliga låtar där orkestern framstår som ett kollektiv av rytmisk eufori och glada infall. Början på slutet är att sångaren Per Öhagen bjuder in en kvinna från publiken att dansa på scenen.
Hennes blyghet förvandlas strax till aggression och innan vi vet ordet av pågår ett krig på scenen där orkestermedlemmarna en efter en dödas eller lockas över till andra sidan. Därefter övergår skeendet till olika rituella förnedringar – vatten och en hink med blod hälls över musikerna som ligger högvis på golvet. Till sist är det dags för återuppståndelsen där orkestern lämnat den glada balkanpopen bakom sig och nu spelar en sorgesång.
Elvamannabandet på scenen består av en blandad mix av aktörer, musiker och teaterfolk. Det som mest imponerar är att flödet av musik hela tiden är konstant trots att nästan alla också agerar. Uppsättningen har inga döda punkter, tvärtom.
Chockdoktrinen framförd så här är en underbar akt av ren teater tolkad genom orkestern. Tavares geniala, sceniska musikalitet liknar nästan inget annat. Uppsättningen är lekfull, ett allkonstverk som smakar happening med sitt symbolspråk, sin antytt politiska vilja och sin dionysiska kraft.
Om uppsättningen liknar det Klein skrivit vet jag inget om, jag har heller inte läst boken. Just därför är jag tacksam att jag sett Chockdoktrinen – och fått stampa takten till den.
