Den inbillade sjuke blev Molières egen dödsdans. 1673 sjönk den 51-årige teaterledaren ihop på scen medan han spelade den hypokondriske borgaren Argan som orättvist vill gifta bort sin dotter med en gräslig läkarson. Molière skrev och spelade komedin både för att besvärja sin egen sjukdom och häckla självgoda, mystifierande medicinare. Pjäsen skildrar också, som så ofta hos Molière, en burgen familjefar som går på existentiell tomgång och söker livsmening i absurda mål.

För åtta år sedan satt YST:s teaterledare Bror Tommy Borgström och kramade pengar i Den Girige, iscensatt av Johan Huldt. Nu har Borgström, som Argan, fått en eldriven rullstol, träningsoverall och rutig bilhjälm. Huldt har nämligen röjt runt rejält med text och regi för att placera Den inbillade sjuke på Marsvinsholm, anno 1961.

I ett frejdigt grepp har Johan Huldt inbjudit Molière själv på scen, spelad av Claes Åström i peruk och 1600-talsdress. Med fransk inspektör Clouseau-accent kommenterar han pjäsen med ensemble och publik och får vackert acceptera att dramat bäddas in i schlager från 60-talet. Som politisk fritänkare anammar Molière också protester mot komedins ”môssiga” kvinnosyn, där dottern Angélique får välja mellan tvångsgifte eller kloster.

I roliga uppgörelser med Argan, som i behov av dagliga konsultationer vill få in läkarkåren i sin familj, försöker Molière hänvisa till den moderna publikens krav på att dottern ska få bestämma över sitt liv. Argan beställer då in nya lavemang och svarar trotsigt: ”Jag uppför mig som jag vill! För jag är huvudrollen!”.

Föreställningens energifält skapas särskilt i scenerna mellan Bror Tommy Borgström, Birte Heribertson som det rappa hembiträdet Toinette och Rakel Benér som den nyförälskade dottern med sprakande livsaptit. På expressiv skånska med komiska felbetoningar och aktiv publikkontakt slänger de käft med varandra. Allt för att lilla Angélique till sist ska få sin Cléante, Peder Holms gänglige jeanskille med moppe och skinnpaj.

Johan Huldts nya version kör annars inte något finlir – det blir mycket bajshumor kring en centralt placerad, groteskt stor toalett, samt en del longörer i grovkorniga replikskiften. I övrigt kommenteras vår tids hysteriska patologisering av våra kroppar, övertro på mediciner och den kommersiellt drivna läkemedelsindustrin.

Resultatet är mera lek med Molière än en regelrätt klassikeruppsättning – och det må väl vara tillåtet för just YST, som för femte gången sedan 1996 gör sommarteater av den franske pjäsdiktaren.