Av rymd är du kommen. Rymd skall du åter varda. Ungefär i sådana ordalag tar man farväl av de färdigförbrukade kropparna i rymdskeppet Moonchild. Snart nog ska nya, högst välbekanta figurer ta vid, för i Dennis Magnussons senaste pjäs möter vi fyra kloner, som ersätts av sig själva vid varje frånfälle.
William, Antoinette och Karl är trettonde generationen av sig själva, skapta av Människan, ett slags metafysisk guide som manifesteras genom en röst. När pjäsen börjar formas Eddie, en kropp utrustad med funktionen att ta hand om det tekniska i gruppens ändlösa rymdfärd.
Publiken sitter med i Helga Bumschs scenografi, en rymdfarkost eller livmoder byggd av leder och tyger, med små sovceller och ett matbord samt ett fönster ut mot universums nattsvarta oändlighet. En dov ljudfond av Jonas Åkesson brummar oavbrutet genom styckets tyngdlösa, obestämda framtid.
Med Eddies födelse ska de fyra klonerna konfronteras med livets mening. Den fjortonde generationens Eddie, i Ester Claessons tonårsaktigt ofärdiga gestalt, utmanar ordning och livsritualer, ställer frågor om vart man är på väg och varför.
När hon påstår sig ha sett ljuset, som är det tänkta målet med deras resa, tillrättavisas hon strängt av Matthias Thorbjörnssons ledarfigur William och Louise Rymes dogmatiska Antoinette. Endast Karl, Dennis Sandins empatiske, hygglige figur, visar förståelse för Eddies sökande, vilket leder till lojalitetskonflikter.
Regissören Ragna Weisteen navigerar lugnt genom textens svindlande frågor om hur våra enskilda liv förhåller sig till kosmos. Hon försöker inte förklara eller sentimentalisera, bara belysa en existentiell problematik.
De fyra klonerna agerar och reflekterar utifrån skilda temperament i Dennis Magnussons delvis kliniska, känslobefriade språk. Han fantiserar kring dem som laboratorieskapelser, styrda av sina livsuppgifter och specialiteter. Framför allt utforskar pjäsen hur mänskliga relationer kan te sig, när de inte längre drivs av personliga och fysiska samspel för att säkra artens överlevnad.
Eddie #14 är specialskriven för Insite och är en pjäs som vittnar om Dennis Magnussons nyfikna mångsidighet som dramatiker. Han har tidigare bland annat skildrat en självmordsbenägen statsminister och en obekväm utböling vid Gustav III:s hov, liksom en ung provinsbönas väg mot att bli internationell porrfilmsstjärna. Med klonen Eddie kastar han sig ut i de verkligt stora reflektionerna om vem vi är, i en värld där människan gjort sig till herre över Gud, livet och döden.
