Betyg: 6 av 6
Det är iskallt, jag är pank, jag har tappat bort min kompis, mobilen är död och ett fyllo i Dream Theater-tröja har haft ut hälften av min mat på marken. Jag är hungrig, trött och ensam. Sa jag att det är iskallt? Och ändå, eller just därför, får jag en glädjetår i ögonvrån mitt i misären framför Rock stage.
Visst kan man tycka att Joey Tempest ibland är lite väl käck, eller att The final countdown är själva definitionen av uttjatad, men i sammanhanget är det oviktiga petitesser.
Europe är den perfekta kombinationen av superprofessionellt och varmblodigt kärleksfullt. Ett band där allt låter musikaliskt fulländat och samtidigt på riktigt. För att inte tala om låtmaterialet. Det finns en gnista i Seven doors hotel, Superstitious och Ready or not som borde ha brunnit ut för länge sedan.
Det borde egentligen inte vara en sådan total utklassning av majoriteten andra svenska rockband. Europe gör en konsert som är så lätt att ta till hjärtat att det inte känns annat än självklart.
Och mycket är John Norums förtjänst – gitarristen som är så bra att till och med Joey Tempest är ett fan. Hans gitarrspel är organiskt, raffinerat och unikt – ett välkommet alternativ till de gitarrhjältar som antingen har känsla, men ingen teknik eller tvärtom.
Han har en nerv som är väldigt tilltalande. Och det är aldrig, aldrig tråkigt att lyssna på John Norum. Hur många sådana gitarrister finns det, egentligen?
En liten stund senare går bandet som egentligen heter Black Sabbath upp på scenen mittemot. Ändå är det ett gäng från Upplands Väsby som framkallar kvällens största eufori.
