I odlingen av Gustav Mahlers musik satte Hitlers Europa blott en generalpaus men den har aldrig avstannat. Mellan Mahlers död och krigsutbrottet framfördes den vid minst 2000 tillfällen enbart i Gamla världen, enligt biografikern och exegeten Henry-Louis de la Granges beräkningar.
Mahler-odlingen har starkt tycke av evangelium; den dirigent som inte drömmer om att få ansluta sig till lärjungarna existerar inte. Konserthusets pågående monumentala symfonisatsning är sålunda inte bara en jubileumsangelägenhet utan ett tidens tecken.
Allt tog sin början vid det postuma uruppförandet av sångsymfonin Das Lied von der Erde i november 1911. Arnold Schönberg föreläste i Berlin och kunde inte närvara i München, men Anton Webern spelade upp verket på piano för honom. Ur denna praktiska omständighet samt behovet av hanterbara besättningar för Schönbergs förening för musikaliska privatframföranden 1919–21 och ansvaret för ett angeläget budskap föddes den kammarversion med vilken 14 filharmoniker under BTommy Anderssons ledning på fredagen bidrog till nämnda festival.
Det är svårt för pianot att enligt Schönbergs föreskrift imitera harpa. Bättre går det med synt, vilket under Arnold Östmans ledning prövades i samband med den begravning som fick Lars Norén att påbörja skrivandet av En dramatikers dagbok och möjligen också pjäsen Tyst musik.
Mahler är evangelist för att hans musik predikar evangelium: den har nämligen den sällsynta förmågan att skapa själsfrid och mobilisera nya krafter.
Detta var visserligen de flesta medvetna om i den fullsatta Grünewaldsalen i fredags. Men vad som hände under den timslånga konserten var likväl ett under. De spända nerverna löste sig hos musikerna, som inte har någon orkester att gömma sig i utan spelar naket och avslöjande.
Och en sådan bärighet och fyllighet i rösterna som nu hos Anna Larsson och Mats Carlsson hör man inte varje dag. Att Larsson med sin moderliga värme och mänskliga sprödhet förvaltar traditionerna efter Kerstin Thorborg och Kathleen Ferrier på ett lysande sätt visste vi redan, men att Carlsson med sin kristallklara diktion och perfekta blandning av ljusa och mörka timbrer i sin röst kan mäta sig med Set Svanholm och Fritz Wunderlich var en omtumlande överraskning.
B Tommy Anderssons dirigering var exemplariskt diskret, eftersom den gav musikerna möjlighet att växa.
Anna Larsson, alt, Mats Carlsson, tenor. Medlemmar ur filharmonikerna. Dirigent: BTommy Andersson.
