Det talas väldigt mycket på svenska popkonserter. Lisa Nilsson är alltid full av för­numstigheter och Peter Jöback är ­sedan länge en självhjälpens apostel, full av historier om sin, enligt egen utsago, dysfunktionella ­familj. Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer är inte sämre de och ägnar en ansenlig del av sin tid på Benny Andersson-­scenen vid Mariatorget åt lätt tera­peutiskt mellansnack om livets med- och motgångar.

Sarah Dawn Finer verkar, som färsking på den svenska pop­scenen, känna ett särskilt stort behov av att få tala av sig om mörka perioder och olidliga kärlekskval. Hon gör det otvunget och man betvivlar inte hennes ärlighet, men jag är inte helt säker på att en konsertscen är rätt forum för hennes utläggningar om de personliga känslosvallen.

De tu verkar i alla fall ha det bra tillsammans på turnén och delar systerligt och broderligt på det effektivt understödjande kompbandet, som på ett snyggt sätt skapar en homogen ljudbild åt Patriks schlagerpop och ­Sarahs soulpop. Upplägget är okom­-p­licerat; först sjunger Patrik, sedan Sarah, sedan Patrik och till sist blir det några bitar tillsammans.

När de som extranummer bränner av sina respektive Melodifestivalbidrag, I remember love och Faller du så faller jag, och toppar med Isakssons gamla Hos dig är jag underbar så blir den av tjejer dominerade publiken både skogstokig och sjövild.

Det är Patrik Isakssons show, så står det i alla fall på biljetten, men Sarah Dawn Finer ges så stort utrymme att det känns som ett samarbetsprojekt. De kompletterar varandra på ett bra sätt och framstår inte alls så olika som man skulle kunna tro. Det är Patrik Isaksson som har de bästa låtarna, men det är Sarah Dawn Finer som rör sig säkrast på scen. Med sin grymma röst och inlevelse har hon definitivt framtiden för sig, men då krävs det ett starkare låtmaterial och en mer tydlig musikalisk inriktning. I alla fall om hon vill bli mer än ännu en svensk duktig schlagerpopsångerska utan ett definierat uppdrag. Sådana har vi redan fler än tillräckligt av. Fast det ska ­sägas att hon gör albumets ­ganska menlösa låtar betydligt mer ­engagerande på scen.

Med Patrik Isaksson förhåller det sig tvärtom. Även hans låtar gör sig bättre live än på skiva, men det är tydligt att han, trots ett mer lössläppt utspel än tidigare, inte är någon riktigt övertygande scenartist. Han är duktig på att hitta fram till de rätta refrängerna, men hans trånande tonläge tenderar att bli både jolmigt och gnälligt.