Birgitta Egerbladh dansar sig som ett lyckligt yrväder genom teaterhistorien. Hon har skapat en rad iscensättningar som rör sig fritt genom olika textlandskap, från Tjechov till Lugn, och under färden hittar hon deras specifika ton och själ. Birgitta Egerbladh skapar av textfragment en dansant rymd där orden spelar på skådespelarnas kroppar. Ensemblen blir en fysisk orkester som spränger alla realistiska konventioner och gestaltar en mängd outsägbara känslor.
Nu gör hon det igen. Den här gången utforskar hon kongenialt den Shakespeareska kärleken med alla dess valörer genom uppsättningen Kom ta min hand. Platsen är Gävles lilla gasklocka, ritad av Ferdinand Boberg. Ett runt och vackert slitet rum med en vridbar åskådarplattform.
Byggnaden har plats för en rad olika scenografiska stationer: ett idylliskt 60-tal, en vårlig björkslänt, en elisabetansk scen, ett höstregn av gula löv, en vintrig snöhög och en grav. Runt, runt far publiken genom tid och rum, från ungdomlig yra till blek dödsskräck.
Kom ta min hand är en makalös iscensättning fylld av eufori, smärta men också scenisk intelligens. Avsikten är uppenbarligen att genom en rad texter om kärlek och existens spegla det mänskliga livet, från den pirriga tonårsförälskelsen till en lugn förtröstan hos åldrad kärlek. Hela tiden kommenterar scenerna varandra på ett finurligt sätt.
Grundsituationen är ett behärskat 60-tal mot vilket kärleksyttringarna blir extra tydliga, konventionen står mot ett slags dionysiska explosioner. Före paus utforskas ung kärlek med all dess kåthet, ystra slängighet och desperation. Iscensättningen är buren av en utsökt känsla för komik, rus och längtan.
Ibland färgar Egerbladh sina scener med absurda infall som från humorgruppen Klungan vilken hon regisserat. Efter paus blir stämningen en annan. Entrén till gasklockan, den stora järndörren, får symbolisera döden, den fond mot vilken kärleken får helt andra betydelser och innebörder.
Textmässigt rör sig iscensättningen från Romeo och Julia till Hamlet, via En midsommarnattsdröm. Fyra par gör den berömda balkongscenen, ett av dem består av två män. Att vara-monologen tolkas av flera, var och en har fått plocka med texten, göra den till sin.
Den nattliga förväxlingsscenen från En midsommarnattsdröm är underbart kul och fylld av en energi som höjer den över en traditionell tolkning. Här blir det specifika formspråket extra tydligt. Här förlöser den fysiska uttrycksförmågan skådespelarna, var och en av deras kroppar blir en scen.
Birgitta Egerbladh får ensemblen att flyga genom detta snurriga landskap av kärlek. Alla imponerar, kanske mest Alexandra Zetterberg som är knyckigt egen och underbart genial. Kom ta min hand är en uppsättning som på alla plan, genom alla uttrycksmedel, skapar ett lika intelligent som ljuvligt allkonstverk.
