Efter falsksång och allsång kommer stämsång. Den samtida rockvärlden befinner sig för närvarande i en post-Fleet Foxes-era där mjukt skäggig stämsång används som den allra dyrbaraste ingrediensen i en klassisk rockfond som kommit till i en timmerstuga någonstans i ensligheten. Under fredagen stod såväl Brooklyn-baserade Grizzly Bear och Wisconsin-bördiga Bon Iver för olika grader av välarrangerad körsång i Way Out West-tältet; ett perfekt ställe att fånga in de sistnämndas blygsamt finstämda pop.
Det hade också varit ett utmärkt ställe att få se en kvällskonsert med Band of Horses, världens allra bästa skäggiga rockband, på. De har dock istället fått speltid på utomhusscenen, mitt på blanka eftermiddagen. Men under de två år av turnévändor som följt efter bandets andra skiva Cease to begin har den forna enstöringsrocken gått och blivit riktigt social. Den gör sig alldeles jättebra i dagsljus och bandets vältatuerade sångare Ben Bridwell lyckas kombinera sitt glada humör med bandets tårstinna kärleksballader och tjocka gitarrmattor.
Efter att rockmännen i Wilco släppt lös sin energistinna, stundtals skeva, indierock var det som att bli inlindad i bomull när Antony Hegarty, som gör högtidlig falsett- och pianopop under namnet Antony and the Johnsons, ställer sig på scen uppbackad av Göteborgs Symfoniker.
Den 38-årige Hegarty ser ut att känna sig en aning naken där han står framme vid mikrofonen, utan en flygel att sitta vid. Han påminner om en åttaårig flicka på skolavslutning som på samma gång både älskar och fruktar rampljuset längst framme på scen. Visst är det en lyx att höra honom uppbackad av en orkester men upplevelsen blir aldrig så storslagen som den var i tanken. Arrangemangen borde ha lyft Antony och låtarna högre upp mot kvällshimlen.
Det är som att se trippelt när man tittar upp på scen där Arctic Monkeys gitarrister Alex Turner och Jamie Cook och basisten James O’Malley står i likadana supertajta jeans och bruna popfrisyrer. Britrockslynglarna i Sheffield-bandet har stilen, utseendet och den medvetna nonchalansen på sin sida men sedan debuten Whatever people say I am, that’s what I’m not har det bara gått neråt musikaliskt. Den 23-åriga sångaren Alex Turner må vara Englands mesta popmusikaliska it-boy men hans blaséartade utstrålning blir till slut mest oinspirerande.
Å andra sidan är kanske hans tomma blick en naturlig reaktion på bandets långa perioder av slätstruken britrock. Arctic Monkeys tycker dock att de är bäst, snyggast och tuffast i världen och så ska det givetvis vara när man är rockstjärna i sina tidiga tjugoår. Synd bara att det endast är bandets snygga genombrottssingel I bet you look good on the dancefloor som lever upp till deras goda självförtroende.
