En klar vit fullmåne lyser över Stadsteaterns tak. Det kan väl inte annat än betyda tur för en musikal som är så full av astrologiska referenser och envetet besjunger himlakropparnas påverkan på människan?

Men månen är inte bara full utan hög, jublar ensemblen. För Hair hyllar inte bara kärlek, fred och frihet utan också allehanda stimulerande medel. Musikalen har blivit en sinnebild av hippierörelsen och dess strävan efter frigörelse, alltsedan den gick upp på Broadway våren 1968.

Men musikalen beskriver också en specifik historisk situation, där Vietnamkriget kastade sin skugga över en hel generation amerikanska ungdomar.

Hair fick sin Europapremiär på lilla Scalateatern i Stockholm redan hösten 1968. Den ensemblen var mycket ung men är förstås nu obönhörligt på väg in i pensionsåldern. Det generationsperspektivet tar Ronny Danielsson fasta på genom att låta Claire Wikholm, en närmast ikonisk representant för den så kallade 68-generationen, kommentera skeendet. Det gör hon klarsynt och sakligt: Vart tog alla mina drömmar vägen? Jag orkar inte längre dra till Nepal och röka hasch.

På ett plan är den här uppsättningen en sorts stilteater. Camilla Thulins kostymer återskapar hippieestetikens klara, lysande färger och blandningen av grupptillhörighet och individualitet. Men som helhet känns föreställningen aldrig gammalmodig. En viktig anledning är Martin Östergrens smarta musikarrangemang som skickligt balanserar nu och då.

Hair är en kollektivmusikal, där själva gruppen är huvudperson, en sorts new age-sekt med attribut från astrologi och hinduism. Mycket av det frihetstänkande Hair pläderar för tycker vi är självklart idag, medan annat har blivit starkt daterat. På Broadway 1968 var det radikalt att blanda svarta och vita artister liksom att komma med försiktiga antydningar om homosexualitet.

Det som stöter dagens publik är styckets narkotikavurm, och det hanterar Danielsson utomordentligt intelligent. Idag blir vi provocerade om en havande kvinna tar ett bloss på en vanlig cigarrett. Här får vi se den gravida, påtända Jeannie glida allt längre in i drogberoende. Anna-Maria Hallgarn gör hennes alltmer hålögda uppenbarelse till kvällens mest hjärtskärande, med stark, bärig stämma.

En fördel med institutionsteatrarnas musikaluppsättningar är att de inte satsar på kändisar från tv, som privatteatrarna ofta känner sig tvingade att göra. Stadsteatern samlar istället några av våra skickligaste musikalartister. Mest lyser Fredrik Lycke som den utlevande Berger, med äkta skägg och minimalt med kläder. Albin Flinkas gör den stackars Claude, som vacklar mellan plikt och lust, både intensiv och sårbar. Sara Jangfeldts Sheila är en starkt brinnande gestalt, gripande när hon känner sig osedd. Oscar Pierrou Lindén ger den könsöverskridande Woof smidighet och pondus.

Men allra mest imponeras man faktiskt av hur hela 30-mannaensemblen så säkert rör sig i ständigt föränderliga grupperingar över Stadsteaterns svårbemästrade jättescen, där Lars Östbergh effektivt har placerat ut ett skräpigt drömlandskap av föremål från förr.

Text: Gerome Ragni, James Rado. Översättning: Rikard Bergkvist. Musik: Galt MacDermot. Regi: Ronny Danielsson. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Camilla Thulin. Koreografi: Roger Lybeck. Musikaliskt ansvarig: Martin Östergren. Kapellmästare. Joakim Hallin. Medv: Albin Flinkas, Fredrik Lycke, Sara Jangfeldt, Anna-Maria Hallgarn, John-Alexander Eriksson, Oscar Pierrou Lindén, Claire Wikholm, Rolf Lydahl m fl.