En gråmulen söndagseftermiddag i september. Försvinnande få svenskar vet att en mästarsångare är på besök i Stockholm. Iranske Mohammad Reza Shajarian är en gigant inom klassisk persisk sång, men nästan helt okänd här. Iranier i Sverige känner förstås till konserten, ett arrangemang mellan Riksteatern och föreningen Farhang. Biljetterna är slutsålda.

Den klassiska ensemblen Shahnaz från Tehran är femton man stark, inklusive tre kvinnor, bland dem Shajarians dotter. Instrumenten är långhalslutorna tar och setar, oud, qanun (cittra), santur (hackbräde), kemenche (fiddla) och handslagverk.

Det unika nu är att Shajarian, som också är musikforskare, introducerar instrument han konstruerat för att täcka in fler register i musiken. Flera paralleller finns: Johan Hedin har skapat en tenornyckelharpa och amerikanskan Carleen Hutchins en violinensemble med åtta olika instrument. Nya idag är kereshmeh och saghar (två olika lutor), sabu och sorahi (olika fiddlor). Det är svårt för en lekman att greppa landvinningarna. Däremot är det uppenbart att musikens livsluft är improvisation i det lilla formatet, inte i första hand den musik som skapas av en stor ensemble.

Konserten består av två sviter i olika modus (dastgah): shour och homayoun – den förra komponerad av Shajarian. De fixa ensemblepartierna är mer tungfotade än det som anonymt kallas Instrumentals and vocals i programmet. Men det är där det händer.

När Shahnaz ledare , tar-spelaren Majid Derekhshani, efter en trevande inledning med fullt band, börjar spela fraser mot Shajarians melismatiska solopassager får musiken genast kraft. Konserten igenom är dessa små mellanavsnitt oavbrutet fängslande, speciellt de snygga övergångarna från ett instrument till nästa, ibland tillsammans med sång, ibland inte.

Hela Shahnaz-ensemblen tänder också till några gånger, främst i slagverksstycket i dastgah shour.

Konserten är över tre timmar lång men det är ändå inte tillräckligt när en legend är ibland oss. Om Mohammad Reza Shajarian med ensemble skulle spela alla önskemål som ropas ut inför extranumren skulle vi alla sitta i Berwaldhallen fortfarande.