Maria Bloms Rabarbers hade urpremiär på Stockholms stads­teaters backstage 1998. Det är roligt att se frigruppen Teaterverket ta upp denna nästan samtida pjäs igen.

Handlingen utspelas i en topplägenhet i Södertorn på Söder i Stockholm, där några ensamma individer blir instängda tillsammans på grund av en krånglande hiss med avancerad och svårreparerbar teknik.

Resultatet blir att de tvingas samexistera några timmar, vilket leder till att de öppnar sig alltmer för varandra och kanske för sig själva.

Det är den sorgsne och övergivne Gunnar (Hjalmar Sylwan) som visar lägenheten för tv-kocken Zeth (Jim van Wilsem) och den tjejtjejiga flygvärdinnan Janka (Charlotte Troberg). Johan Magnérs Sam, på inlines och ständigt mobilpratande, vill också kolla läget. Och det finns det alla chanser att göra i en lägenhet med fönster åt alla håll.

Instängd blir också Moa Åströms coola låssmed Paula, som gör allt för att undvika fniss och förtroliga samtal kvinnor emellan. Hon och Janka har heller inte särskilt mycket gemensamt. Tycks det. Men det här är ett slags saga, och där kan oväntade saker hända.

Men det sagoaktiga och komiskt klichéartade har inte regissören Andreas Stenback satsat så mycket på. Istället är det inkännande porträtt av rollfigurerna vi får ta del av. Det innebär att tempot ­ibland blir väldigt långsamt. Skåde­spelarna vet nog vad slags människor de spelar, men de är inte lika säkra i uttrycken.

Det är i de personliga bekännelserna uppsättningen har sin styrka. Under två och en halv timme får vi möjlighet att långsamt lära känna var och en. Det skådespelarna saknar i hantverkskunnande ersätter de med ett personligt engagemang, som till sist tar hem spelet.