Vissa operor kommer i klump. De senaste åren har Sveriges tre stora operascener satt upp varsin Rucklarens väg. Först gav Kungliga Operan plats för John Cox teaterhistoriskt intressanta 70-talsversion från Glyndebourne, med David Hockneys berömda scenografi. Sedan lät Nils Poletti den bli en dagspolitisk kommentar i Malmö. På Göteborgsoperan sätter nu David Radok och Lars-Åke Thessman upp den i ett samarbete med Köpenhamn, där den hade premiär i våras.

Igor Stravinskijs opera från 1951 med libretto av W H Auden och Chester Kallmann är resultatet av ett riktigt mästarmöte, där en av 1900-talets största tonsättare etablerade kontakt med en av seklets största poeter, som dessutom hade sin operaentusiastiske pojkvän som medhjälpare.

Resultatet innehåller en labyrint av referenser, från Mozart och Gluck till Faust och Spader dam. Att det intrikata verket utgör en höjdpunkt i Stravinskijs klassisticiska period är dock ingen garanti för att varje föreställning resulterar i stor och gripande konst.

Många faror lurar efter vägen, inte bara på rucklaren utan även hans uttolkare. Grundberättelsen är en moralitet, byggd på William Hogarths serie om åtta bilder från tidigt 1700-tal, som gav Stravinskij idén till operan. Tillsammans med sina librettister byggde han ut berättelsen men gjorde den också mer avskalad och gav huvudpersonerna typiserade namn.

Den unge slarvern Tom Rakewell ärver en stor summa pengar, genom ingripande av den mefistofeliske Nick Shadow. Han lämnar sin älskade Ann Trulove och gifter sig i en sorts trots med den skäggiga divan Baba. Shadow kräver hans själ i gengäld, men genom det evigt kvinnligas inspiration under kortspelet med djävulen lyckas Tom behålla både liv och själ men förlorar förståndet. I slutscenen besöker den trogna Ann honom på dårhuset, där han tror sig vara Adonis som väntar på Venus.

Även om historien är schematisk myllrar den av genialiska detaljer, precis som Hogarths bilder. Babas naturaliekabinettet innehåller de mest häpnadsväckande ting: ”Jag dammar mumierna själv”, utbrister hon vredgat i Ulrika Tenstams magnifika gestaltning.

Lars-Åke Thessmans storslagna scenografi utnyttjar verkets svenska och danska namn (Rucklarens väg/Lastens vej). Han bygger en bred väg rakt över scenen i hisnande centralperspektiv. Ibland kantas den av trevåningshus i Hogarthsk stil, men vägen har moderna vita markeringar och verkar belagd med lappad asfalt.

Den änglalika Ann Trulove sjungs av Ingela Bohlin med makalös innerlighet, trots att rösten fått en lätt förkyld klang på premiärkvällen. James Edwards har underbar, bärig glans i den krävande rollen som Tom Rakewell. Åke Zetterström ikläder sig Nick Shadows djävulska skepnad med sånglig svärta och eleganta gester – det är hans hand som får den blodfärgade ridån att lyfta.

Den föreställning jag såg i Köpenhamn av samma uppsättning lämnade mig rätt kallsinnig. I Göteborg blir jag helt tagen. Göteborgsoperans sångare och orkester har under Okko Kamus tydliga ledning mättat den med en känslomässig energi som det inte går att värja sig mot.