Medea dödar sina barn, gång på gång. Vi gör ständigt nya tolkningar av Euripides urgamla tragedi. På 70-talet skrev Suzanne Osten och Per Lysander en barnpjäs om skilsmässa. Sara Stridsberg ligger mycket nära Euripides i sitt Medealand, men skapar ändå nytt. Hon placerar historien hos oss på ett sätt som inte gjorts tidigare, inte så drabbande.
På Elverket ser vi teater om barn, med barn på scenen. Men för barn? Jag ser en intensivt engagerad pojke i salongen bland alla vuxna och undrar hur han ska stå ut. Kanske klarar han det bättre än jag.
Det börjar så stillsamt, i Ingela Olssons precisa regi. Medeas mamma, Nina Gunke, hänger tvätt mellan betongpelare (fast den redan är helt torr). Till höger på scenen en ung kvinna och två pojkar, tysta. Mamman talar till Medea, som inte är där. Jo, hon ligger faktiskt som ett bylte bredvid ett vattenfyllt badkar. Hon skriker efter mamman, som är borta, i ett annat land. Och dessutom död sedan flera år.
Euripides talar inte om Medeas mamma. Stridsberg lyfter fram Medea som en mamma som själv har haft en mamma. Det är dramats centrum, bräddfyllt av svårhanterliga känslor.
Noomi Rapace spelar Medea, liten, blek, svart, skyddslös, som ett spjut. Hon accepterar inte att Jason lämnat henne. Han ska komma tillbaka till henne. Det finns ingen plan B. Medea befinner sig i en vanlig situation, men hon är inte vanlig. Mamman är rädd att hon gett henne för mycket styrka.
Jason är ingen hjälte ens hos Euripides, även om han utfört så kallade hjältedåd. Shanti Roney gör denne rädde, undvikande man, som inte har tid att ta hand om sina söner, eftersom han måste satsa på sitt nya förhållande. Vilken skit, tänker jag, men även skitar har känslor. Det ser vi i slutet, där han återser sina barn och Medea. Nästan allt är underförstått och samtidigt glasklart. Det är lysande gjort, som text, som regi, som skådespelarkonst.
Lena B Eriksson kallas Gudinnan i programmet. Hon framstår som väninna, kommentator och inre röst. Det är hon som driver Medea vidare, till den yttersta hämnden. Allra mest spelar hon läkaren, i vit rock över de bruna och beiga kläderna. Sval och regelstyrd, men med en tafatt mänsklighet.
Språket pendlar mellan det vardagliga, det förhöjda och det byråkratiska. Här skrivs journaler och utfärdas utvisningsbeslut. Medea röker vid badkarskanten och gör det hon måste göra. En gång dansar Rapace hennes vilda utommänsklighet.
Medealand kommer oss plågsamt nära. Den placerar historien rakt i vårt knä, i ett land där det till sist inte finns någonstans att vända sig, inte när det går riktigt illa. Absolut inte för den som inte hör hemma i detta land. Dörrarna smälls igen, en efter en.
Samtidigt handlar det om kärlek till barn som inte kommer i dagen förrän det är för sent.
Noomi Rapace är enastående, men hon är inte ensam. Stridsbergs text och Olssons regi gör alla roller viktiga. Sönerna Tiger och Akilles säger inte mycket, men deras längtan bultar i hela rummet.
