Blinkfyren har lyst upp farlederna för sjöfarare världen över. Gustaf Dalén, som uppfann den, levde en stor del av sitt liv i mörker. Han förlorade synen i en gasexplosion, 43 år gammal.

Här finns en ödets ironi att bygga en dramatisk konflikt på men denna förutsägbara väg väljer Lotta Lotass bort. I sin pjäs Dalén gör hon något så ovanligt som att förlita sig på harmoni och låter dramaturgin i en poetisk dialog spegla uppfinnarens livssyn: ”Var vän med solen”.

Lotass har tidigare skrivit Samlarna för teatern. Olof Lindqvist regisserade den i en kritikerrosad uppsättning på Teater Bhopa år 2005. Dalén är komponerad direkt för Regionteater Väst. Premiären ägde rum i början av februari i Stenstorp, Daléns födelseort, och därefter har pjäsen spelats på olika platser i Västsverige. Den föreställning jag ser är ett gästspel på Pusterviksteatern i Göteborg.

Ljus, mörker, sol, skymning, karga klippor och glatta släta väggar: Kontraster, associativa kedjor och upprepningar låter innebörder fördubblas och föras vidare, likt reflektioner i en spegelsal. Systematik paras med barnets ramsor i en utforskning av ord och klanger. Den poetiska visionen, fantasin och drömmen i uppfinningslustan lyfts samtidigt fram. Vetenskap och poesi sammanfaller.

Anna Bergs och Olof Lindqvists iscensättning tar vara på textens klangfulla lätthet, och utnyttjar väl avvägt de små medlen. Maria Nilsson Havrell som Ljuset och Kjell Delersjö som Dalén sitter bredvid varandra i en kägla av ljus på en silvergrå scen. Klädd i en tunn skir cape och vit flygarhuva blir hon en blandning av eterisk fe och page, hämtad ur sagans värld. Han, i gammelmanskläder och mörka glasögon lutar sig tungt på sin käpp.

De är kontraster och samtidigt delar av samma person: Det lilla barnets nyfikenhet och lek i den vördade vetenskapsmannen. Utforskaren som sträcker sig ut mot stjärnhimlen och oändliga hav, förankrad i människokroppen, med ett liv kort som en blinkning.

Maria Nilsson Havrells spelande blick och klangfulla röst fångar ljusets glitter i vattenytan. Kjell Delersjös repliker faller mjuka och lugna. Ord som sammanfogas i korta fraser ackompanjeras av en ljus, spröd, metallisk musik. Ljud och ord illustrerar fyrens blänkande klipp och ackompanjerar berättelsefragmenten om uppfinnarens liv

Kompositionen får mig att tänka på den lyriska stämningen i Edith Södergrans diktning, speciellt i dikten ”Stjärnorna”, där diktjaget står i mörkret och ser stjärnorna svärma i trädgården, tills en av dem klingande faller ned i gräset. Men här finns inget hot om att skära sig på skärvorna. Försonad med sina existentiella villkor vaggas människan till ro i ett omslutande universum.

Att Regionteater Väst gör mycket­ teater för barn och ungdom lyser igenom. Dalén är som en vacker godnattsaga för vuxna, att somna trygg och lycklig till.