Läckö slott tronar som ett sagoslott vid Vänern och på borggården ger vitala Läcköoperan Leoš Janáčeks Den listiga lilla räven (urpremiär i Brno 1924). Den bygger på en tidningsföljetong med tecknade bilder och består av en serie tablåer som växlar mellan skogen och byn. Huvudperson är rävhonan Skarpöra, som är förbindelselänk mellan människornas och djurens världar. Hon fångas av skogvaktaren men rymmer, möter en rävhanne, firar bröllop och får ungar innan hon dödas av en tjuvskytt som vill ha en stilig rävpäls till sin käresta.
Ett par livsbittra gubbar drömmer sig nostalgiskt tillbaka till ungdomens kärlekslekar och tar till flaskan för att hålla den dystert torftiga verkligheten stången. I skogen lever djuren i frihet, följer sina instinkter och naturens eviga kretslopp. På scenen antyds skogsmiljön genom några svarta trädsilhuetter med spretigt klolika grenar, medan naturlyriken skimrar i musikens kärvt friska impressionism. Kostymskaparen Anna Ardelius tar ut sagosvängarna i fantasirika djurkostymer. Regissören Linda Mallik har, tillsammans med koreografen Nina Åkerlund, gett djurrollerna animaliskt uttrycksfulla kroppsspråk med mänskliga drag och låter den lätt fabelnaivistiska tonen i första akten fördjupas och laddas med känslor efter paus.
Janáček studerade mährisk folkmusik och tjeckiska dialekter, språkmelodier och tonfall, vilket genomsyrar tonspråkets pregnanta fraser och inslagen av rytmiskt dansant folkton. Man har en förträfflig ensemble, inklusive en liten barnkör, som ges utrymme för vokal klangskönhet i borggårdens fina akustik, dirigenten Simon Phipps har en utsökt känsla för samspelet mellan orkester och sångare.
Sofie Asplunds Skarpöra är fräckt uppkäftig; hennes smidigt lätta sopran flammar när hon uppviglar hönsen till feministisk kamp mot den sprättigt förtryckande tuppen, för att sedan giftas ihop med Elisabeth Haglunds glödande rävhannestämma i en ljuvlig kärleksduett. Frida Josefin Österbergs varma mezzo ger skogvaktarens musikaliska tonsättarhund en dimension av sökande konstnärssjäl. I alkoholdimmorna möter Johan Christenssons trånande lärare sin kärlekslängtan i de förtrollande röda vallmoblommorna; många sångare gör flera roller och när läraren förvandlas till blodberusad mygga blir det här också en del av skogvaktarens fantasier. Björn Blomqvists bas ger svärta åt både grävlingen och den bedragne prästen, medan Linus Börjesson sjunger ut som förföriskt smäktande tjuvskyttcharmör.
Thomas Lander gör en omsorgsfullt vokal gestaltning (med föredömlig textning) i sin starkt övertygande tolkning av den deprimerade skogvaktaren som försöker överleva meningslöshetens tristess genom fascinationen för rävhonan och förälskelsen i den unga, vackra värdshusvärdinnan. Linda Mallik, som också gjort en väl fungerande nyöversättning, betonar i programmet hur rollen bär den drygt 60-årige Janáčeks egen passionerade men platoniska kärlek till en yngre, gift kvinna. Den filosofiska kärnan om människans åldrande, naturens pånyttfödelse och tidens gång koncentreras i slutscenen när skogvaktaren tror sig återse första scenens partygroda – som visar sig vara dess kväkande barnbarnsbarnbarn.
