Lucas Svensson inspirerar scenografer till rum med många dörrar. Magdalena Åberg använde en hel rad till hans debutpjäs, Fallna från månen, och nu gör Bente Lykke Møller det för Svenskt landskap med kinesiska detaljer. Dörrar signalerar hemligheter, möjligheter, fars. Här används de också för snabba övergångar och hopp i tiden.

Vi presenteras för ett gäng vänstermänniskor, som intervjuas om sitt 60- och 70-tal av David Härenstam, som också utgör husband tillsammans med Henrik Westerberg och Göran Martling. En del hör vi ur gamla radioapparater.

Thérèse Brunnander gör en intressant tolkning av förläggaren, översättaren Greta som inte alls vill uttala sig; en motor i handlingen är en dold konflikt mellan henne och Lil Terselius Kaj, som gärna pratar, när hon inte träffar unga älskare eller signerar sin senaste bok. Hon talar om då, om nu, om sin arbetarklassbakgrund, om att hon hatar den likriktade Akademibokhandeln. Kaj är tjusig och sanslöst självupptagen, och talar bara politisk teori med inslag av Freud och Elsa Beskow.

Upplägget tycks mig först fyrkantigt, men jag rycks med, och plötsligt har det gått två timmar! (Andra akten är dock för utdragen.) Här finns såväl komplikation som ett stilla vanvett, som motverkar det enkelt svartvita. Regissören Carolina Frände har fin känsla för det oförutsägbara, det litet knäppa.

Inte litet knäpp är Carl-Magnus Dellows begåvade lundaoriginal med rötter i Yngsjö. Hans Nils är en skör kompositör, som överger musiken för Mao. I ständig flykt från mamma, Wallis Grahn, söker han andra modersfamnar. Han bryter ut i hatiska eder och beskriver också barndomens fattiga förnedring så att svetten pärlar ur huvudet. Det är väldigt bra.

Jonas Bergström gör Kajs manlige motsvarighet, som dock tycks ha mindre täckning för sina ord. Han gör teater för ett folk, som han är ointresserad av när det vill diskutera föreställningen, som Wallis Grahns Frida vill. Hon är delvis en kliché, som de andra, men en intressant sådan. Lika begåvad som sin galne son, har hon inte position att bli tagen på allvar.

Andreas Rothlin Svensson och Lena Lagerlöf gör den unga generationen med andra prioriteringar, ändå fastlimmad vid den äldre. Svens son Alexander hatar Pugh Rogefeldt och imiterar honom jättebra. Gretas dotter har bytt namn från Josefin till Rakel och återknutit till mormors judiska identitet, hon som med erfarenheter från koncentrationslägret möter döden i ett svenskt badrum. Rothlin och Lagerlöf spelar också maoister i kinesiska uniformer i tillbakablickarna. De är stenhårt föraktfulla mot varje antydan till socialdemokrati, men Lagerlöfs Ada är en av de få som lyssnar på Nils mamma. Det gör också Lotta Tejles Liss, som upprepar fraserna från Mao och kamraterna, men helst vill dansa och ha kul. Både hon och Frida ställer intrikata och relevanta frågor till de helt övertygade.

På scenen finns också Wei Xu, Bao Wei och Tzu-Hsin Persson, som utgör en levande kontrast till de Kinahärmande svenskarna. De ägnar sig åt typiskt kinesiska sysslor som pingpong och plockar, alltid leende, upp efter de övriga.

Deras roll i det hela är mångtydig och jag blir alltmer nyfiken. I pausen framträder de med ett eget nummer och lyckas få publiken att sjunga med i refrängen, allt på kinesiska. De kallas statister och får inga blommor i applådtacket. Det hade de varit värda!

Svenskt landskap med kinesiska detaljer är på ett plan en uppgörelse med vårt nära förflutna, men ställer också frågor till samtiden. Om vi inte ska göra så där, hur ska vi göra då? Personerna ses som förvirrade och komplexa varelser, som ibland vet precis hur allt är och skall vara. Ibland vill de bara gråta. Som teater är det roligt, omskakande, ovanligt.