Så var det dag för Stockholmspubliken att möta underbarnsförklarade Gustavo Dudamel, dirigenten som lyft sig ur slummen i Venezuela med hjälp av taktpinnen, och José Maria Abreus berömda ”Sistema”. Stämningen på topp alltså i ett bräddfyllt Konserthus mötte honom och Göteborgs Symfoniker, med venezolanska flaggor vajande i röd-grön-gult från körläktaren.

Men det är inte bara positiv hajp som omger en så ung förmåga. Den närmast ångestdrivna trenden från skivbolag och agenter att ge talanger som Dudamel och Daniel Harding stjärnimage har också föranlett kritiker att sia om deras snabba fall – och sticka hål på tolkningar och ungdomligt musicerande med surmagade kommentarer.

Själv finner jag mig tvingad att pejla in en position mittemellan den överentusiastiska hejaklacken och den betänksamma skaran. Gustavo Dudamels tolkning av Richard Strauss sångliga testamente, Vier letzte Lieder (1948), framstod vid torsdagens framförande så anemisk att den snarare tycktes skildra ett tillstånd efter dödens inträffande än ålderdomens eftertänksamma tillbakablickande. Dudamel eftersträvade ett närmast konstant pianissimo, där vare sig andra sångens lyriskt jublande hornsolo eller sista sångens lärkdrillar i piccolastämman tilläts skimra i relief.

Den kanadensiska sopranen Measha Brueggergosman har visserligen en ljuvlig sinnlighet och en närmast kameleontisk förmåga att smyga in sin rikt vibratomättade röst i den doftande orkesterbrokaden. Men inom ramen för Dudamels resignerade tolkning framstod hon mest som loj och tillbakalutad, istället för att gestalta livskraftens uppflammande i dess slutskede.

Gustavo Dudamel tyckts ha sparat kraftreserverna till sin ”Waterloo”, Mahlers 5:e symfoni – det stycke som säkrade hans framgång i dirigenttävlingen i Bamberg 2004. Med teatral nerv mötte han de tvära kasten i denna Mahlers kanske mest utslitna symfoni, från den katolskt lugubra begravningsmarschen till den romantiskt skira adagiettosatsen.

Med en energi som närmade sig det överspända tvingade han Göteborgs Symfoniker in i ett tillstånd av vibrerande aktivitet, dansande genom scherzosatsen och elegant manövrerande finalsatsens komplicerade kontrapunktik.

Hos Dudamel finns en fysisk närvaro och kontakt med musikerna – den lysande valthornisten Lisa Ford och hennes magnifika blåsarkollegor inte minst - som påminner om en mini-Gergiev. Men hans entusiasmerande salsakänsla har ännu inte omsatts vare sig i Bernsteins avspända elegans eller i en sinnlighet som pendlar djupen i Mahlers stråklyrik.

Ändå möter publiken honom som en fotbollshjälte, när han joggar runt och sprider ut riddarsporrarna ur sin bukett bland förtjänstfulla musiker. Man kan bara hoppas att Dudamel ger sig tid att mogna och så småningom leva upp till de höga förväntningarna.