Staffan Westerberg tror på Saknaden. Han använder den för att skapa sina vidunderliga pjäser där känslan av vilsenhet samsas med behovet att bli självklart älskad. Han leker ännu, 76 år gammal, för att bli hel och sedd.

Han fabulerar lyckliga familjer av slevar och strumpor för att slippa känna känslan av att vara utestängd. Han låter sin barndom bli en språngbräda mot det skyddslösa barnet. Han skriver en omfamning av, och tröstetrasa till, barnet inom sig. Inom oss.

Han sitter nu på Teater Brunnsgatan Fyra och läser ur sin självbiografi Elvaåringen som kommer som bok till jul. Med jämna mellanrum visar han fotografier från ett snöigt Luleå på 40-talet och diabilder av egna målningar av fjäll och parisiska bakgator. Bilder som på en gång påminner om sena Matisseverk eller djärva vidder av Helmer Osslund, subtilt och färggrant naivistiska. Ibland sjunger han.

Elvaåringen är en stark text om ett barn som står vid randen av sitt vuxna liv, som anar kärleken och sexualiteten som ett bråddjup men ännu bara hyperkänsligt registrerar. Pojken lyssnar på föräldrarnas ständiga gräl, hör mamman gråta av saknad efter storebrodern som blev påkörd av en lastbil. Efter det blev Staffan ensam, dold för alltid av den sorg som mamman utvecklar till grav depression.

Med jämna mellanrum övergår texten till andra, mer moderna tider. Den första kärleken, resan till Paris och dess vidunderliga labyrinter av manlig åtrå – ett avsnitt som något liknar drömavsnittet från Hesses Stäppvargen – och alla stunder då han uppsöker dockteatern vid Luxembourgparken. Han berättar om vistelsen på fjällhotellet Björkliden dit modern alltid for – och där han nu målar, filosoferar och erkänner sina djupt kända intressen för strumpor och herrar.

Elvaåringen är ett föredrag med ljusbilder som glider på lyriska vingar över barndom, vuxenvärld och ser ålderdomen närma sig med dödsångesten på släp. Dagarna blir korta som tändsticksbloss, han blandar sig en whiskygrogg med Fanta.

Till sist vill man mest gråta. Språket är så vackert. Staffan Westerberg är så egen, så anarkistiskt knäpp och fräck, glad som en sommaräng över att ännu leva. Att få del av detta euforiska livsfacit är en ljuv och sorgsen lisa.