Vi är ju några generationer som vuxit upp med släkten Lindeman eller hajar till när vi hör Schubert och omedelbart börjar sjunga någon av Spader Madames alla sånger. Vi tror på Robert Lind från Kramfors och vi anar att svensklärarna faktiskt lärt oss fel ord. Luleå, Luleå muttrar vi istället för ja, ja och önskar oss en Havanna svajdraj med hängläpp.
Vi är Hasse & Tages barn och vi längtar tillbaka till Gröna hund, Under dubbelgöken och Lådan, även om ett vänstergängat 60-tal kunde kritisera den geniala Spader Madame för ”aningslös borgerlighet”. Upphovsmännen har varit så förbundna med sina verk att nästan ingen vågat tolka eller spela dem. Går Hasses skånska att byta ut? Kan man läsa Tages texter utan den rara östgötskan som ligger som ett kamouflagenät av trivsel över dess slängar mot kärnkraften?
Svaret är Luleå. Klara soppteater spelar nu en timmes hyllning till AB Svenska Ord och till det oförliknelig partnerskap som tog sin början på Sveriges Radio och sedan spred sig med revy efter revy landet runt. För en Hasse & Tage-maniker är denna sopplunch en tidsresa tillbaka till ett aningslöst folkhem där framtidstro var en realitet. Soppchefen Ole Forsberg har tagit sig för att ur det enorma materialet vaska fram en handfull riktiga godbitar som tolkas av några gedigna stadsteaterrävar och en som har alla förutsättningar att bli det – och alla verkar ha riktigt genuint roligt på scenen.
Lars Göran Persson, LGP kallad, är nästan alltid med när något svängigt ska sjungas på stadsteatern. Han har en enorm röst, stort tryck och en dos sympatisk galenskap. Bengt Järnblad riktigt lyser av entusiasm och vispar trummor galant. Bergljót Árnadóttir är också en av dessa skickliga, nära och varmt självklara aktörer som personifierar Stockholms stadsteater. Frida Westerdahl har spelat musketörernas mordlystna Mylady och har sångröst nog för att låta rocken gå över i ömsinta visor. Röstmässigt kompletterar ensemblen varandra utmärkt och sjunger Schubert så det dånar.
Stockholms stadsteater och Hasse & Tages bana är nästan samtida, och ingen av dem har några ålderskrämpor. Tvärtom. Klara hund är en revy att bli riktigt, riktigt glad av. Luleå, Luleå – det är alldeles sant.
