Gitarristen Thurston Moore är för evigt förknippad med sitt banbrytande Sonic Youth som länkade samman alternativmusik, punkattityd och oväsen med rockens riff och melodier. Samtidigt har nyfikenheten och entusiasmen för den improviserade musiken ständigt funnits där med en lång rad mer eller mindre tillfälliga projekt under en över 30-årig karriär.

När han nu gästar ett mycket välbesökt Strand med Mats Gustafsson är det långtifrån första gången de samarbetar. Och även om de i egentlig mening inte överraskar är det en rasande bra konsert de genomför med en enda lång improvisation. Energin, kompromisslösheten och volymen är total. Thurston Moores elgitarr tjuter av rundgång, pulserar mullrande och formar sig som taggtråd medan Mats Gustafsson växlar mellan våldsam elektronik och grovkornig barytonsaxofon. Det är musik vars urmoder går att hitta i Peter Brötzmanns explosiva ”Machine gun” och Jimi Hendrix glödande version av ”Star spangled banner”.

Moore och Gustafsson balanserar mellan kontroll och spontanitet. När Moore använder trumstockar eller metallstänger för att få fram ljud ur gitarren vet han vad han gör, det gör även Gustafsson när han skapar kraftfulla ljudstreck med saxofonen eller levandegör elektronikens skrovliga ljudytor. Men i vilka riktningar de gemensamt för musiken är inte förutbestämt – och rummen av oväsen är många och nyanserade. Ibland är det rent kosmiskt, ibland rent kroppsligt, ibland psykedeliskt, ibland anar man riff hos gitarren, ibland är det bara en vägg av ljud. Men aldrig är det lättsmält, Thurston Moore och Mats Gustafsson ruskar om istället för smeker.

Kontrasten är stor mot Magnus Granberg som är förband, solo med altsaxofon. Runt ett melodiskt tema från Thelonious Monk rör han sig lågmält, tålmodigt och innerligt – ömtåligt och koncentrerat på samma gång. Spännande att detta ställdes vid sidan av Thurston Moores och Mats Gustafssons expressiva musik.