Hélène Lindahl, Simon B Tibblin och Anna Hallgren i Pippi Långstrump.
”Klassisk Pippi Långstrump på Vasateatern hela jullovet” lovar reklambladen. Med det menas att publiken kan få se teater-Pippi spelas på det traditionella teater-Pippi-sättet: med Villa Villekullas klättervänliga tak, töntiga tjuvar på kvällsbesök, klantiga poliser i vild jakt på taknocken och en bångstyrig Pippi som doppar näsan i gräddtårtan på tanternas kafferep. Samt ett gäng vilda sjörövare med kapten Efraim Långstrump i spetsen och en del sång och musik. Sällan har man på teatern försökt lyfta fram andra kvaliteter i Astrid Lindgrens berättelse än det på ytan tokstolliga, ett undantag var Jonna Nordenskiölds uppsättning på Stadsteatern för ett par år sedan.
Vasans version är till förväxling och förblandning lik ett otal andra Pippi-dramatiseringar, inte bara för att den bygger på samma originalmanus, utan också för att man söker samma illustrativa likhet med förlagan och den yvigt hejiga spelstil som blivit konvention. Skoj och stoj och fart och fläkt är receptet, men regissören Kålle Gunnarsson hittar ändå stundtals en personligt humoristisk ton.
Pippi gör entré ridande på Lilla Gubben, en rätt cool kuse, som nonchalant slänger upp en hov på verandaräcket och nickande kommenterar Pippis påhitt. Anders Lindahl och Rickard Skoglund som Poliserna Kling och Klang är kulklantiga, med uppenbara problem att ens komma upp på taket. Sjörövarna spränger fram ur Villa Villekullas snickarglädje i Pippis vågbrusande drömmar om pappans öden på de sju haven.
Tommy och Annika spelas av två fina barnskådepelare (Nick Kankaanpää och Marielle Myhrberg), som är så befriande naturliga att Pippi, som spelas av en vuxen, ibland framstår som lite grov och ett nummer för stor. Men Hélène Lindahls Pippi har också ett eftertänksamt drag i den ystra lekfullheten, som är välgörande.
Roligast är Anna Hallgren som Prussiluskan, som trots en egenartat motspänstig och lealös kroppshållning är förbluffande vig när hon knycker sig upp på taket på jakt efter Pippi. Vasans Pippi Långstrump bjuder, kort sagt, på den skojiga familjeföreställning och igenkännandets glädje som man utlovar.
