Före detta biografen Reflexen, Kärrtorp, är för tillfället omgjord till operahus. Här spelar Unga Tur Parsifal med en budget på 15000 kronor och en trupp på 26 personer som alla arbetar utan lön samt en orkester som består av sex män, alla iförda klänning. Regissören Nils Poletti tolkar Graalsökandet via en parodisk farsestetik som liknar Monty Python.
Amatörgruppen Unga Tur återkommer detta år med hela fyra uppsättningar. Först ut är Parsifal som Nils Poletti gjort till storslagen operaparodi som ibland närmar sig studentspexet men också innehåller en vilja att slå sönder myten om hjälten, vit och västerländsk, som frälser världen. Janne Tavares har musiksatt iscensättningen med toner som lånar ledmotiv och körmusik från Wagner men också ofta ekar andra stilar och genrer, särskilt musikal.
Den som kan sin Wagner har mest behållning av denna slakt. Här komprimeras berättelsen om Parsifal som genom sin renhet räddar graalriddarna från undergång. Originalet anses som en musiksatt andakt över kristi lidanden men stycket innehåller delar som kunnat få en Dan Brown att skriva om Parsifalkoden. Detta är sagan om svinaherden som blir kung men också en typisk wagnersk interiör där en man går igenom sin sexualitet för att på andra sidan Venus finna Maria. Kvinnan skildras som monster och farkost för manlig frälsning.
Poletti gör Parsifal till ett drama om religion som perverterad maktutövning. Parsifal är son till riddaren Göran av Hägglund och ger sig ut på korståg, slåss mot trollkarlen Klingsor som får vara muslim. På scenen inträder också Darth Wader från Stjärnornas krig och påstår sig vara far till Parsifal.
Uppsättningen parodierar en nattvardsscen: man tappar vinet från en bag-in-box som hänger runt halsen på en korsfäst Jesus. Här är ingenting heligt. Religionen är etiketter som skyler politiska, gärna konservativa, intressen.
Infallen är legio och ofta mer knäppa än subtila. En vilsen valkyria agerar berättarröst. Binyam Hailes roll ser ut som en blandning av Pocahontas och presentatören från Cabaret: glittrig, glad och pussvillig. Handlingen blir avbruten och kommenterad, här försöker man lättsinnigt dekonstruera såväl manlighet som scenkonst.
Unga Tur-Parsifal är absurd teater där det sublima och det fåniga hoppar jämfota på resterna av germansk/västerländsk mytologi. En bergmansk Döden dammsuger människor till andra sidan. En svan dansar balett med simfötter.
En graalkonung beklagar sig över tiderna, ungdomen och kvalitetsbrister. Tramporgel spelas på herrtoaletten under paus.
Då och då samlar sig kör och enskilda vokalister till något som faktiskt låter som Wagner, aningen osäkert men ändå, eller just därför, vackert och sorgset. Några av Ung Tur-aktörerna visar sig vara bra på att nästan-sjunga och det är dessutom en fröjd att åter kunna skåda Eric Stern, Ruben Lopez och Binyam Hailes särskilda begåvning som sakta men säkert vuxit fram genom Unga Tur.
Andra, som Hannes Meidal och Sofia Berg-Böhm, är erfarna skådisar som låter sig lockas att ta del av den energi som är Unga Tur. Meidal som Titurel liknar en ung Erik Saedén och Berg-Böhm är en frejdig tredjedel av förförerskan Kundry. Logi Tulinius sjunger Parsifal som var han West End-idol och Camilla Waltin tolkar Amfortas med bravur.
Denna förorts-Parsifal är nonsens upphöjt till konst – eller tvärtom. Poletti leker teater, bankar otåligt på Wagner och hittar en historia om vit manlighet och behovet att rättfärdiga sig, allt upphöjt till myt.
