Ett myller av blå rep hänger från taket. Scenen är på en gång tusen självmordsmöjligheter och ett hav av sorg där skådespelarnas förflyttningar på scenen bildar vågrörelser som låter ljuset skimra.

Teater Brunnsgatan Fyra har lånat ut sig till sorgen. Här spelas nu Gå genom ett berg av Niklas Rådström – en pjäs som poetiskt och dokumentärt skildrar depressionen som plats och folksjukdom. Han blandar sagan om Orfeus med faktiska berättelser och sina egna, utsökta lyriska beskrivning av den frånvaro av hopp som är förtvivlan.

Iscensättningen låter livsledan bli en plats, alldeles som teater­direktör Lugn lät döden bli en perrong till evigheten när hon skrev Titta en älg. Rådström har skrivit en text som är 70 minuter förstelnad livsoduglighet. På scenen står en handfull fallstudier av verkliga depressioner invävda i den typiskt rådströmska poesin och scenografisk lekfullhet. Helheten är terapeutisk vilja och katharsis.

Uppsättningen vill ta bort skammen, skulden och tystnaden kring detta det mest förbjudna: att låta sig förlamas av livet och kraven. Gå genom ett berg är en utsökt dialog om smärta, en text som bejakar livet genom att betona att depression nästan alltid går över.

Att ta sig ur sin kris är som att försöka ta sig genom ett urberg av grått. Rådström skildrar ­depressionen rent kemiskt, med olika förklaringsmodeller men främst genom det dokumentära. Här berättas om kvinnan som bara såg bakåt och aldrig framåt, han som tvingades vara ensam med sorgen, hon som aldrig fick vara arg, mannen som ansåg att han inte haft något med sin frus depression att göra samt det maniska som syster till sorgen. Allt är interfolierat med aforismer som: ”skuggan hjälper dig att förstå varifrån ljuset kommer”. Pjäsen påvisar hur lätt det är att bli medansvarig för att någon nära blir sjuk – ungefär som att bli medalkoholist genom att låtsas att inget märka.

Ur en vägg med små fack plockar skådespelarna ting och symboler. En röd boll, bokstavligen hopplös, faller till marken som en sten men lär sig studsa högt och muntert mot taket mot slutet av förställningen.

Kajsa Reingardt och Peter Oskarson gör alla roller, självklart och med en obruten publikkontakt och närvaro. Duon går från att gestalta lutherska mekanismer till att bli tröstetrasor, från stenstodsyta till munter naivitet. Båda blir Orfeus som spelar sig fram till det innersta.

Gå genom ett berg är en poetisk pärla som låter dig bli ledsen, tröstad och euforisk – ett allkonstverk av ord, musik och finstilt medmänsklighet.