Ett orange rum, med en bar i ena änden och gradänger runt ett kvadratiskt dansgolv med intensivt pulserande musik. Här regerar fyra unga i svarta festkläder. En lite äldre man på jakt efter burkar blir snart utsatt för deras hån. De dansar i hans luva, och publiken bjuds in att delta. En tjej på främre raden vill inte spela med. Hon ifrågasätts högljutt och låter sig motvilligt släpas upp på scenen. Det är Yvonne, huvudpersonen i Backas uppsättning med samma namn.
Mattias Andersson har satt tänderna i Witold Gombrowicz lätt absurda drama Yvonne, prinsessa av Burgund från 1938 – en socialpsykologisk studie i utfrysning och mobbning som gjorts till ungdomsteater förut. Anderssons version, Yvonne, är tydligt förankrad här och nu. Det sceniska rollspelet kompletteras med fragment av unga göteborgares skildringar av egna inre skavsår.
I jeans, grå collegetröja och sneakers gör Emelie Strömberg en nedtonad tolkning av titelrollen, aningen långsammare och mer trevande än sina plågoandar. Genom sin ihärdiga tystnad blir karaktären ett hotfullt tomrum för omgivningen att fylla med innehåll; hon mobbas och skuldbeläggs i dramats eskalerande förnedringsprocess. Den enda som, ”i brist på bättre”, vill veta av henne är en annan utstött, burksamlaren Inocenty (P-O Gerhard Larsson). Hans smutsvita luva fungerar som ett stigmatiserande tecken, en dummerjönstrut i detta kantrande och obehagliga rollspel.
Starkast är det när gränserna ännu är oklara. Trots att en del kraft går förlorad mot slutet, övertygar ändå iscensättningen, mycket tack vare de yngre skådespelarnas precisa samspel och Ulla Kassius effektiva scenrum.
Cyprian (David Fukamachi Regnfors) rör sig coolt som en maffiaboss, medan Cyril (Alexander Salzberger) yr runt, maniskt skämtande. ”Om det är på skämt kan man göra vad som helst”, säger han. Iza (Marall Nasiri) faller in i grabbjargongen, men bidrar även till förnedringen genom att göra Yvonne till en parodisk kopia av sig själv. Filip (Peter Viitanen) anses driva ”skämtet” för långt när han till allas bestörtning beslutar sig för att gifta sig med den utsatta.
Yvonnes uteblivna bekräftelse av sin omgivning river fram en oro, får hämningar och språk att rasa, minnen och blottor att träda fram. Därmed måste hon, enligt den logik som dramat sätter i verket, utplånas.
”Le, så blir allt bra!”, säger Cyril medan han trakasserar. Kanske än mer störande än Yvonnes tigande är nog, slår det mig, just att hon aldrig drar på munnen. Att, i synnerhet som kvinna, i dagens optimistcoachade tillvaro inte flina upp sig kan vara provocerande nog.
