Nazisternas massmord på judar, romer och homosexuella framstår idag närmast som en abstraktion. Omfattningen – alla dessa miljoner döda – verkar obegriplig liksom det faktum att så många ”vanliga” människor slöt upp som vakter, gasugnsexperter och administratörer till denna industri av död.

Just därför är det viktigt att alla personliga, vardagliga berättelser lever kvar. Att siffror och statistik blir namn och skildringar av hur ett kollektiv förvandlades till en massa, inställd på att avrätta hela folkgrupper – grannar och bekanta som råkat ha fel släktband, sätt att älska eller Gud.

Unga Radioteatern iscensätter nu Moritz minnen – en dokumentär om hur en 16-åring polsk, judisk grabb med knapp nöd överlever koncentrationslägren. Dramatikern Lise Indahl har en verklig skildring som bas för berättelsen, men låter den vara anonym. En gammal man dör och efterlämnar en samling kassettband med sin historia. Barnbarnen ska få veta vad han varit med om. Allt det fruktansvärda, alla plågor behöver få ord. Detta får aldrig hända igen, aldrig.

Moritz sonson Calle är berättarröst och kontaktyta till idag. Hur talar man om Förintelsen med barn? Här använder Indahl Calles naivitet och avstånd till sin morfar, han berättar om hur Moritz hela livet varit så rädd att vara utan mat – och nu förstår han varför. Calles person, och det faktum att Moritz röst kommer från ett band, gör att skildringen distanseras utan att detaljerna mister sin skärpa.

Moritz minnen är en sexdelad pjäs, ett koncentrat av en enda person och hur han – med tur och envishet – med knapp nöd överlever ett fruktansvärt utrotningskrig. Moritz minnen, på sin vackra brytning, är en osminkad faktasamling om ondskan som är angelägen för alla. Låt oss aldrig glömma Moritz.