Jag börjar ana oråd när en efter en i Drottningholmsteaterns ensemble tar av sig skorna – gesten fungerar som en hemlig signal. En kort stund in i tredje akten har den polerade ytan krakelerat: en balettkår av självstympare och bulimiker, ondskans lakejer raglar runt i ett krigshärjat landskap och höjer dolkarna mot publiken. Aldrig har Drottningholmsteatern varit med om en sån orgie i svartsyn som i Jean-Philippe Rameaus Zoroastre. Regissören Pierre Audi ramar in scenen med vindmaskinens rytmiserade surrande, som viner från någon av helvetets nedersta kretsar rätt in i 2000-talets terroristskräck. Dårens berömda fras – ”Gud är död!” – ur Nietzsches Zarathustra gör sig påmind när ondskans arméer samlar sig till krig mot Zoroastre.

Efter två gånger Händel i Pierre Audis regi är det alltså dags för Rameau. Där Händel är utåtriktad och virtuos, söker Rameau rytmiseringen mellan dans och sång, symfoni och kammarspel. Zoroastre hör nu inte till mästerverken i Rameaus verklista. Trots likheterna med Mozarts Trollflöjten saknar den humor, och den eteriska aspekten hos Zoroastre är inte tillräckligt genomförd för att verket ska kunna jämföras med Wagners Parsifal.

Men invändningarna mot handlingens haltande logik, och transportsträckorna i Rameaus väl uttänjda recitativ, ger vika när pappfigurerna på den lilla teatern plötsligt får liv. Det är i ensemblescenerna Rameau skapar öar av musikdramatik i ett ofullgånget allkonstverk. Kvällens stjärnor är Christophe Rousset och hans orkesterkapell, och den enastående grupp dansare som gestaltar karaktärernas mardrömmar och längtan i Amir Hosseinpours sinnliga koreografi.

Styckets huvudperson, den vitklädde profeten Zoroastre, har egentligen föga gemensamt med den dynamiske ledargestalten i Friedrich Nietzsches roman Also sprach Zarathustra. Anders J Dahlin begår sin svenska debut i rollen, med scenauktoritet och en slank, välpolerad tenorröst som gjord för den franska operans höga tessitura. Scenerna av soldyrkan och meditation tillsammans med Amélite (Sine Bundgaard med fin, tidvis beslöjad sopran), som han ständigt tvingas återerövra från sin onde rival Abramane, formas som arior sammanvävda med danser och symfonier. Terrorns svart-vita färgskala i kostymerna förstärker polariseringen mellan de två lägren – och identiteter byts ut, vit blir svart, god blir ond, innan prövningarna når sitt slut.

Av aftonens mörka gestalter är det framförallt Anna Maria Panzarellas passionerade Érinice som med bländande skådespeleri och behärskning av Rameaus idiom gestaltar hur hatet föds hos en desperat, sviken kvinna. Med dolken darrande i handen eggar Érinice sin kumpan i brott, mörkrets furste Abramane (Evgenij Alexejev), ivrigt hetsad av Lars Arvidsons groteske Zopire. I kvällens mänskligaste ögonblick väljer Érinice att resignera inför Zoroastres trofasthet mot Amélite, medan övriga onda andar smälter som trollen i sagan så fort solen går upp över de utvalda tu. Då befinner vi oss i den nakna teaterlada utan dekor, som i Audis Drottningholms-uppsättningar kommit att bli synonym med Limbo – Dödsrikets förgård. Dansen har stannat av, men fortsätter vibrera i aktörernas händer som långsamt sträcker sig mot solljuset.