Det är en vanlig dag på jobbet. En regissör jobbar med några lätt motvilliga skådisar som ska spela en Tjechovpjäs. Alla är inte på plats, man tjafsar om lösningar och scenerier. Regissören kör med sin assistent, ensemblen förtalar varandra. Av misstag rasar en dekorvägg, ljuset går och en grå, aningen dammig familj står plötsligt där på scenen och ser vilsen ut.

Alexander Mørk-Eidem har satt upp Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare från 1921. Han gör detta spel om språk, roller och val till ett farsartat psykodrama som delvis driver med teaterkonsten och dess kreativa tillkomstkaos.

Pirandellos pjäs handlar om en skock aktörer som en dramatiker hittat på och skapat en situation åt men aldrig skrivit färdigt. Nu vill man födas till historien. En roll är ju inte bara en konstruktion utan något som lever för evigt – som Hamlet eller Nora. Denna familj av roller har författaren gett en fruktansvärd konflikt men ingen fullbordad katharsis.

Inledningen beskriver en man, gift med en kvinna som föder en dotter. Han lämnar familjen eftersom kvinnan älskar en annan. När mannen med tiden kommer tillbaka till staden går han på bordell och påbörjar en förförelseakt med en flicka som visar sig vara den egna dottern. Skeendet innehåller också flera barn, en kvinnlig hallick och en skarpladdad pistol.

Pirandello vill diskutera roller. Han tycks mena att en människa aldrig är hel, aldrig autentisk. Vi kan alltid, var sekund, välja mellan ett stort antal roller. Skådespelaren är förstås ett utmärkt exempel på denna tes. Varje kväll är han eller hon någon annan, och själva spelsituationen är också den en tillfällig akt där man blandar fiktion med en fri tolkning av sitt eget jag. Vi söker ständigt ett manuskript, vi försöker skriva oss ett konsekvent liv eller längtar efter en god dramatiker, läs Gud.

Den som kan sin Mørk-Eidem och stadsteaterensemblen har all anledning att skratta sig redlös via alla referenser till gamla roller, personliga attityder och bråk – ibland kanhända väl interna. Ann-Sofie Rases raseri, Kristofer Franson som machoaktör, Josefin Ljungman som ung och tjänstvillig och en cynisk Gerhard Hoberstorfer är alla härligt självparodiska.

Teaterfamiljen som aldrig nått sin final är som vålnader från ett 1920-tal, möjligen med spår från Pirandellos eget liv med Lennart Jähkel som dennes alter ego. Bland dessa roller imponerar Liv Mjönes enormt med sitt sexuella utspel men också Bergljót Arnadóttir som underbart hårdför hallick. Dessa aldrig färdigskrivna roller liknar en grupp flyktingar som vi alla har att ta ställning till. Vad väger tyngst på scenen? Är deras liv och historier också värda att berättas?

Slutet är suggestivt men otäckt svart, som om en dos verklighet smög sig in i all denna självbelåtna fiktion. Uppsättningen vrider sig ur alla självklara och utslitna genrer. Så blir denna dag på jobbet något alldeles eget och märkligt, galet roligt, insiktsfullt och fruktansvärt på samma gång.