Det börjar som värsta rockkonserten med skrikande publik och mobiltelefoner som går varma av filmande fans. Och det slutar så vackert att ögonen nästan tåras. Där sitter Bounce i ring och kommunicerar med endast överkroppen: David Dalmo, Joe Jobe, Filmon Michael, Fredrik Rydman, Ambra Succi, Jennie Widegren och Alvaro Aguilera med sina kryckor. Även Aguilera kan på så vis, trots skadat knä, delta i sista dansen med gänget, medan bilder ur deras familjealbum projiceras på storbildskärmar.
Från gatan till Globen – det är ingen dålig resa. När Bounce tar avsked som grupp efter 13 år blir det en grande finale med både nostalgiska återblickar och nya inslag. Det sammansvetsade ursprungsgänget är förstärkt med nära 300 dansare från olika håll. Här defilerar en ny generation ”bouncare”, danselever, Cullbergbaletten, de skickliga Harlem Hot Shots som får sprätt på swingeran, salsaentusiasterna Caché dance company och tyska SpinKings, äkta B-boys vars breaking når akrobatiska höjder.
Den som hade sina dubier om hur den enorma arenan skulle kunna kännas någorlunda intim blir överraskad. För med videoprojektioner, närbilder på monitorer och en utbyggd scen med catwalk mitt i ett hav av stående publik blir The last Bounce en varm show som får hela Globen att gunga i en mäktig hyllning till dansen. Låt vara att öronen tar stryk av alltför hög musik. Och visst går en del subtiliteter förlorade; det blir lite bisarrt när det fina sängnumret ur Gökboet, där ”dårarna” rids av mardrömmar, möts av skratt och jubel.
Bounce lyckas fylla Globen till sista plats och kan kosta på sig självironi. Ramen i The last Bounce är en rättegång där sex av grundarna förs in i fångdräkt och anklagas för att ha stulit streetdansen från gatan. Det de gör är inte ”äkta” utan blandgods av stilar. Dessutom tilltalar de inte bara medelklassen utan har även sålt sig till Allsång på Skansen och Nobelfesten, där de överträdde anständighetens gräns i 1700-talskostymer.
Vart tog hiphopen vägen? dundrar åklagaren och radar upp sina bevis som blir nummer i showen. Eller motbevis – för om Bounce med sitt dansanta ”blandmissbruk” har stått för något, är det att var och en ska vara sann mot sig själv. Deras kreativitet spränger genregränser och rum. Man slås av modet att pröva det oväntade. Som när Fredrik ”Benke” Rydman gör sin balettbreaking från Freaky flow, där hans trikåklädda kropp byter dansidentitet med hjälp av en hiphopkeps. Eller när Joe Jobe och Filmon Michael utmanar sin rädsla på den rörliga väggen i Caution.
Vi får även stilsäkra smakprov med afroperuker, storkepsar och 40-talshattar ur Rot, Bounce the show och The score. Det svänger! Till de nya innovationerna hör Asian fusion med kampsportsinfluenser och en manstrio som dansar till The Swingle Singers version av Bolero. Kvinnonumret Fun fearless females bygger dock på trista schabloner (stripstång, lättklätt) men det glömmer man snabbt när det följs av suggestiv massdans filmad i fågelperspektiv och en publik danstävling.
Michael Jackson och den berömda flashmobben från Sergels torg finns förstås med i bildflödet. Men den finaste överraskningen kommer när en hel sektion av publikläktaren, ”juryn”, förvandlas till ett rörligt mönster av kroppar. Det är ingen överdrift att påstå att Bounce får världen att dansa.
