Om döden kan man inte skriva – men om sorgen. Den är en representant för döden mitt i livet, en tid av förlamning och känsla av tom meningslöshet. Sorgen är demokrat, en dag slukar den oss utan nåd. Kloka säger att den går att vänta ut, det går att låta såret sakta läka och vänja sig vid det mentala ärr det lämnar efter sig för alltid.

Amerikanska Joan Didion, 77, vet väldigt mycket om sorgen. Inom loppet av ett år dör först maken John, plötsligt på en sekund, och sedan dottern Quintana, outhärdligt långsamt. Tiden mellan dödsfallen fyller hon med att irrationellt vänta på att John ska komma tillbaka. Hon spelar med, ordnar begravningen, men kan inte acceptera att döden för alltid förändrat hennes liv.

Hennes bok Ett år av magiskt tänkande blev så småningom en scenisk monolog, ett intelligent samtal om hur människor flyr till ett tillstånd av irrationalitet för att komma undan sorgen, till arketypiska ritualer som sätt att ljuga och förneka döden. Texten rör sig mellan olika sjukhus och journaler, mellan intellektuella försök att förstå och förnuftsvidrigt raseri.

Pjäsen har nu nått Teater Galeasen där den gestaltas av Ingela Olsson och regisseras av Tatu Hämäläinen, nyutbildad från Dramatiska institutet. Galeasen, långt bort från vimlet och dess yra, är en helt kongenial plats för detta samtal om död. Området utanför fönstren är starkt upplyst – liksom scenen. Rummet, liksom texten, verkar sväva som en genomskinlig bubbla genom den alldeles tysta vinterkvällen där människor promenerar förbi som oavsiktliga statister.

Ingela Olsson kommer in på scenen och börjar tala om mobiler, regler – plötsligt och nästan omärkligt har hon gått över till rollen. Ljuset är ännu tänt ovanför publiken, ingenting skiljer scen från salong. Det som följer är ett intimt samtal där hon gång på gång söker våra blickar och samförstånd med små, nästan osynliga medel. Här pågår samtidigt ett nu och en återblick. Skeendet verkar uppstå där inför våra ögon medan kvinnan framför oss kämpar för att behålla kontrollen över allt det fruktansvärda som händer.

Ingela Olsson väljer bort alla stora uttryck, hon låter sig utsättas för texten på ett sätt som verkar alldeles skyddslöst. Hon gråter ibland stilla men lämnar oss åt våra egna upplevelser. Joan/rollen ställer enorma krav på sig själv: att ständigt veta, styra, ställa och förstå. Inte bara sig själv utan ett helt sjukvårdssystem. Allt för att mota denna flod av död.

Alla medel är tillåtna, att lära sig medicinskt språkbruk, läkemedelskunskap, läsa böcker om döden och att vägra slänga skorna som John lämnat efter sig – för vad ska han då ha på sig när han återvänder? Joan Didion liknar den allra första människan som konstruerar återuppståndelsen och magiska världar där bilder och ord konstituerar och garanterar evigt liv.

Galeasen bjuder på en mäktig iscensättning som gestaltar och undersöker det mänskliga mysteriet. Det är en ljus och vacker tolkning som skimrar av den närhet Ingela Olsson skapar och upprätthåller med subtil kraftfullhet. Den unika miljön blir del av tolkningen och helheten, liksom prestationen, är sant magisk