Måsen har flugit ända sedan efterkrigstiden då Tjechov åter kom att spelas på västerländska scener, som ett uttryck för en rastlös tid av förändring då gamla strukturer höll på att falla samman och individen ibland blev rester av gamla system och hierarkier. Tjechov skriver om Konstantin, son till skådespelerskan Arkadina, som vill skapa nytt, pröva andra litterära former men hånas av hennes ”vän”, författaren Trigorin som skriver och idkar självförakt med samma frenesi. På godset älskar förvaltarhustrun läkaren Dorn och deras gemensamma dotter dyrkar Konstantin som älskar grannflickan Nina som faller för Trigorin. Interiören blir en labyrint av felriktad passion som uppkommer av själsliga behov som inte har med kärlek att göra.

Stefan Larsson, chef på Elverket, har också han ett Galeasenförflutet och han lyckas mycket skickligt förena gruppteatern och dess direkta estetik med Dramatentraditionen och dess subtila, psykologiska nyanser. Måsen är en ju också text om vägval, uppror eller tradition, men också ett successionsdrama.

Uppsättningen på Elverket kan egentligen bäst beskrivas på det sätt som huvudrollen Konstantin kommer fram till, just innan han skjuter sig: det gäller varken nya eller gamla former utan att låta konsten strömma obunden ur själen.
Måsen på Elverket har en kvalitet som kan beskrivas som självklar, Stefan Larsson lyckas också väga det komiska mot det tragiska på ett mycket exakt och kongenialt sätt. Iscensättningen svävar lyckligt mellan sekelskiftesstämningar och nutid – kläderna och accessoarerna är moderna, komplett med exklusiva handväskor. Handlingen med sina symboliska referenser till Oidipus och Hamlet är helt aktuell: här står ungdomar som ska välja sina roller och liv. Åter brottas en ny generation med konsten som ska bära essensen av vår tid och våra liv, bördor den inte alltid lyckas bära.

Larsson gestaltar det tunga med lätt handlag. Han följer Tjechov och gör komedi om ett antal tragedier.
Scenbilden är avskalad och subtilt vacker. Inledningen berättar mycket om helheten: en fond med vågglitter, en elgitarr och några klappstolar. Jens Sethzman arbetar med raffinerat enkla medel - ljuset som mörknar, rummet som krymper.

Henrik Svalander spelar Konstantin med ung, gänglig energi som sakta stillnar mot förtvivlan. Ellen Mattsson gör Nina som förnedras än mer av skillnaden mellan hennes drömmar och verkligheten och som närmast bär lidandet som en törnekrans. Marie Göranzon lyser som Arkadina vilken ständigt talar om sina framgångar. Hon gör rollen till en strindbergsk pelikanmamma, en Klytaimestra som förvägrar alla lån och kärlek. Hennes scen med Trigorin, då han vill lämna Arkadina, är storslagen och visar hur han blir till genom hennes smicker. Han behöver intellektuella bekräftelser mer än kärlek.

Mikael Persbrandt har mer och mer betonat en nedtonad, halvt bortvänd spelstil, att stå stilla och hitta energipunkter för att på så sätt finna lödig intensitet. Det lyckas här – särskilt, möjligen, för att rollen innehåller dilemmat att balansera kändisskap med konstnärlig validitet. Jan Malmsjö gör en ovanligt intressant Dorn, lebemannen som här tecknas rätt dryg och okänslig och som verkligen älskar sitt privilegium att dyrkas. Hela ensemblen är utmärkt: Johan Lindell som sjuk Sorin, Anita Wall som förvaltarhustrun, Ingela Olsson – förstås – som Masja vilken väljer bort livet och kärleken.

Stefan Larsson lägger inga grandiosa regigrepp på texten. Han låter uppsättningen färgas av ensemblen och den legering samarbetet mellan grupp och institution skapar: en blandning av direkt närhet, otvungen närvaro och energi. Mest central är den subtila humorn som får uppsättningen att lysa. Det är sant tjechovskt och mycket sevärt.