Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en känslostark motståndssaga från lägereldarnas och sagornas tid. Den handlar om den eviga striden mellan godhet och ondska, förtryck och frihetslängtan; om brödrakärlek som övervinner allt, om modet att besegra sin rädsla och om döden, sorgen och trösten. Boken är sällsynt mångfacetterad med ett språk laddat av skönhet, andlös spänning, illusionsfri insikt och gränslös fantasi. Den är sannerligen inte lätt att iscensätta, vilket blir ack så tydligt på Stadsteaterns stora scen.

Lillebror Skorpan är dödssjuk. Storebror Jonatan berättar om ett land bortom döden, ett paradisiskt Nangijala där körsbärsträden blommar. I en eldsvåda räddar Jonatan sin bror med livet som insats. När Skorpan dör möts de i Nangijala, och kämpar tillsammans mot grymhetens diktatur. Alexander Mørk-Eidems dramatisering och Daniel Lind Lagerlöfs regi gör en tydlig markering. Jonatan hittar på Nangijala som en tröstesaga och äventyren där utspelas i Skorpans fantasi, som en förberedelse för den obevekliga döden i järnsängen. Den är lite av en spökhistoria också, på scenen rushar skräckisspöken och dödskallar, som ett Halloweengäng på rymmen. Det är nog klokt att respektera åldersgränsen åtta år.

Skorpans fantasi är teatral. I scenens utkant syns teatermaskineriets skelett av bryggor, stegar och använd rekvisita. Uppsättningen leker med distanserat självkommenterande inslag, som när Skorpan regisserar sina fantasifigurer. Astrid Lindgrens förlaga är på djupaste allvar, men med stråk av komik. På Stadsteatern blir humorn till ironi. Visst kan det vara häftigt med samtida omtolkningar, men här verkar man inte tro på berättelsens kraft utan skruvar till den med tramsiga eller aparta infall.

En ensam pojkes dödsfantasier görs till Skorpan i Underlandet. Körsbärsdalen blir en crazysurrealistisk värld befolkad av bisarra figurer i egenartat folkloristiska dräkter med toppiga hattar och gungande krinoliner samt sjungande körsbärsträd som verkar tagna ur en kitschig tv-show. Luftrummet korsas av små leksakshelikoptrar i stället för brevduvor.

I Törnrosdalen är det mer action, med dansande vargar och Tengils robotaktigt militärdrillade armé av löjligt korkade soldater. Matti Byes filmiska musik sväller ut i svulstiga sångnummer. Charles Koroly har satsat på en lite skräpigt estetisk scenografi med små lådhus som flyttas runt och många effekter. Några är slagkraftiga, som det svartbrusande vattenfallet, de brinnande ringarna och den eldsprutande draken Katla i tjockgrå rökmoln. Albin Flinkas i pyjamas är en sjukblek, skrajsen och gänglig Skorpan, som också drivs av nyfikenhet och ett orättvisans raseri. Han övervinner sin rädsla och till slut möter han döden, ser ljuset. Joel Spira har tonat ned det hjälteaktiga hos Jonatan och är en rätt vanlig brorsa som man kan beundra och lita på.

Annars är spelet med några få undantag – som Lars Göran Perssons burduse Hubert – ganska fyrkantigt och ofta gapigt. Duvdrottningen Sofia och gamle Mattias hamnar i skuggan och den dödsdömde frihetshjälten Orvar blir en piggt töntig typ i randiga fångkläder.

Uppsättningen är besynnerligt odramatisk. Paradisvisionen och det ondskefulla tyranniet urvattnas, liksom äventyren och motståndskampen. Det blir en obalans genom transportsträckor av text, joxig scenteknik som ofta också bokstavligen hänger i luften och en rörig dramaturgi. På scenen råder fallskärmsjägarnas, laserstrålarnas, de distanserade greppens och de ironiska blinkningarnas tid.