Det står ett gigantiskt Lundbydockhus på stora scenen på Stockholms stadsteater. Nej, här spelas inte Ett dockhem. Nora är utbytt mot en rad handlingskraftiga kvinnor som omges av män med psykiska eller sociala defekter: en tror att han är amerikansk president, en annan arbetar som teaterkritiker, några är tjuvar och andra dumma poliser.

Arsenik och gamla spetsar från 1941 är en present till trotjänarinnorna Meta Velander och Yvonne Lombard som spelar söta tanter som med gift hjälper ensamma, ledsna herrar till himmelen och dess trivsamma salighet. Det roliga med pjäsen är att den låter gummornas blodtörstiga stollerier bli ett slags normalitet, en perverterad tolkning av det kristna kärleksbudskapet, som visar att alla verklighetsuppfattningar och värdeskalor är relativa – också teaterrecensioner, förstås.

En god fars ska inte underskattas: suget mot en malström av kodlöst kaos, mot en mardröm där skrattet förlöser existentiell panik. Arsenik och gamla spetsar når dock inte dit. Den absoluta grundkvalitén här är huvudrollsinnehaverskorna. Velander & Lombard skapar en subtil air av knäpp rationalitet, en nästan torr och underbar ton av saklig galenskap. Istället för att hämta ton och näring från dessa erfarna komedienner ägnar sig flera medverkande åt rejält överspel.

Tanternas systerson Mortimer är åskådarrepresentanten på scenen, det är han som står för moral och normalitet. Kjell Bergqvist som har en så accentuerad scenutstrålning och energi speglar dennes frustration genom att tala med en jobbig, pålagd falsett. Sven Wollter gör skurken Jonathan Brewster, bror till Mortimer. Jonathan har plastikopererat sig inspirerad av en bild av skådespelaren Sven Wollter. Således spelar han en nidbild sig själv, gangstergrötig så det förslår. Roligt som påhitt men ytligt utfört.

Andra gör mer hållbara karaktärer. Jan Mybrand är utmärkt som galning som tror att han är Teddy Roosevelt, här snarlik en manisk scout. Vanna Rosenberg är rar som prästdotter, förlovad med Mortimer, ett miniporträtt av en blyg men handlingsstark kvinna, iförd träskor.

Regissören Eva Dahlman byter kön på några roller, låter polischefen bli ett porträtt av Carin Götblad, gör dårhusföreståndaren Witherspoon lik finansminister Anders Borg. Så mycket gamla spetsar blir det inte. Uppsättningen rör sig mellan 1960-tal och idag. Under andra akten förlorar energin helt fokus.

Stockholms stadsteater lockar privatteaterpubliken till ett teaterhus som har mycket att erbjuda. Just Arsenik och gamla spetsar är en ibland smårolig, men mycket ojämn, hyllning till två fantastiska scenrävar – och egentligen inte så mycket mer.