Detta är berättelsen om några människor som utvandrat från sina hem – så beskriver Vilhelm Moberg själv sin romansvit som inleds med Utvandrarna och som för alltid skapat en bild av hur den svenska 1800-talsemigrationen såg ut, dess villkor och människoöden. Han skildrar tappra, sega fattigbönder som slåss mot trångsynt överhet och svält, individer för vilka det är lika viktigt att resa från något, som till något. Ända sedan Utvandrartetralogin ser vi våra svenska flyktingar som hjältar som vågat ta klivet över Atlanten.
Regissören Farnaz Arbabi har bestämt sig för att vrida något på perspektivet. I dag uppfattar många svenskar flyktingar som kommer till vårt land, inte som föregångsmän och handlingskraftiga individualister utan som en bidragslysten, grå massa trots att de invandrade egentligen delar situation och desperation med tidiga, svenska emigranter. Arbabi har nu iscensatt Utvandrarna som Karl-Oskar och Kristina från Bosnien, Robert och Arvid som ryska barnhemsbarn och Ulrika som en persisk, ensam mor med barn. Det är ett genialt tankeexperiment som vill få oss att uppleva alla flyktingar som unika individer. Här står ännu en gång svält, sorg och beslutsamhet på scenen, fast den här gången slipper vi teatersmåländskan.

Utvandrarna är en samproduktion mellan Regionteatern Blekinge Kronoberg, Växjö och Riksteatern som kommer att sända iscensättningen landet runt under spelåret. Uppsättningen fokuserar på första boken, men sveper över hela serien. Projektet har stora likheter med den mångkulturella ensemblen Shikasta som Riksteatern förut härbärgerat. Uppsättningen är fylld av språk: svenska, engelska, bosniska, persiska och rövarspråk – det sistnämnda som roligt exempel på hur svenska låter i invandrades öron. Under scener då man talar bosniska, exempelvis, projiceras texten från böckerna på fonden. Iscensättningen är ett utmärkt sätt att visa nya svenskar på den litterära rikedom och den svenska självbild som är Utvandrarsviten.
Scenbilden är en låda, med fastspikad plast, som med enkla medel kan förvandlas till torparstuga, barnhem och flyktingförläggning. Väggarna blir ibland enbart text, här är vi på insidan av böckerna. Arbabis uppsättning flyger fram och bär en filmisk stämning: väjer inte för yviga känslor, för det episka hos texten eller en melodramatisk lekfullhet. Lars-Erik Brossner har komponerat musik som fångar motordån och längtan. Karl Oskar och Kristina till sitt nya land instängda inuti en container.

Farnaz Arbabi och dramaturgen Lena Fridell hittar frejdiga lösningar och moderna, svenska motsvarigheter till ett dåtida Amerika. Robert och Arvid sticker till Norrland för att plocka guld, det vill säga hjortron. Ulrika gifter sig med en svensk präst och hotas av andra muslimer, en del av det gamla förtrycket hemifrån kommer med till det nya landet. Danjel, som gråter av tacksamhet över sitt nya hemland, blir skjuten av Lasermannen. Karl Oskar och Kristina får inte asyl, inte personnummer och Karl Oskar blir sjuk av att inte få arbeta. Originaltexten är aldrig ändrad – bara tid och land.
Ensemblen har jobbat med uppsättningen, dess längd och innehåll, ända till premiären och första akten är inte lika idérik, underfundig, rolig och tragisk som den andra. Här och där dröjer longörer, det dramaturgiska flödet är inte helt självklart rytmiskt men Arbabis Utvandrarna är som helhet en verkligt fantastisk resa.

Iso Porovic tolkar Karl Oskar igenkännbart eneträseg och envist hoppfull. Suzanna Santrac gör Kristina till en tvivlerska och den som längtar till ett självklart hemma. Peter Perskis Robert – här är han inte bror till Karl Oskar – är ett charmigt barnhemsbarn som sniffar lim och slåss mot övervåld. Mina Azarian gör en kraftfull Ulrika, utnyttjad men fylld av energi och styrka. Scenen ekar av språk och öden, förhoppningar och förtvivlan. Arbabi förkortar och lägger till teatrala lösningar och en humor som förlöser.
Vi är alla smålänningar inför Herren, lyder talesättet. Det är så sant som det är sagt.