Stort intresse var det för denna konsert där den unge klarinettistbegåvningen Emil Jonason gav en försmak av det program han som svensk Rising Star ger på tolv ställen i Europa under de närmaste månaderna. I Stockholm framträder han i Konserthuset den 11 april. Jonason utbildades vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Martin Fröst.
I den inledande Première Rhapsodie av Claude Debussy, som för ovanlighetens skull framfördes i originalversionen, gick han in med full känsla i de mjuka klangerna, levde musiken mer än bara exekverade den.
I beställningsverket Magnolia av Emmy Lindström representerar den uråldriga magnolian naturen före och efter människan. Vilket ger en tredelad form där människan i den kaotiska mittdelen släcker fågelsången och idkar rovdrift på naturen. Därefter tar stillheten över.
Den lyriska känslan i ytter- delarna vårdades ömsint i tolkningen, stycket är enkelt men med ett effektivt budskap. Tonsättaren kunde dock inte närvara då hon var hemma och passade det gemensamma barnet.
En avslutning i stilla skönhet blev det även i Camille Saint-Saëns Sonat för klarinett och piano. Här fick Jonason tillfälle att briljera med konventionell virtuositet. En vacker rörlighet i spelet där kroppen var involverad.
Forums pyttelilla scen tillåter knappast den sortens koreograferade framförande som blivit populärt bland klarinettister på senare år. De delvis folkliga Dance Preludes av Witold Lutoslawski hade annars inbjudit till detta.
Ett suveränt utförande av Anders Hillborgs Tampere Raw följde härpå. Fräsch musik tolkad i ett nervigt samspel mellan Jonason och pianisten Peter Friis Johansson.
Med tilltalande fyllighet i klarinettonen och hängivet pianospel skapade de båda en tät version av Brahms första klarinettsonat i f-moll.
Jonason lär vara svag för zigenartoner, och som bejublat extranummer massakrerades Montis utslitna Czardas. En lika fantasifull som dråplig variant, som kunde ha passat på ett café i helvetet.
