Emil Jensen bjuder på enmansshower där han briljerar som musiker, spoken word-artist, komiker och samtidsrapportör. Han berättar om turnéer och personliga upplevelser med en ekvilibristisk språklighet och mycket sympatisk blygsamhet.

En dödsrolig kväll om sorg och saknad kallar han sin nya föreställning. Om och om igen kommer han tillbaka till sorgen efter en död syster, en existentiell kris som han förtvivlat försöker transformera till ord. Han berör också, smärtsamt skämtsamt, ett annat trauma. Vid den sista anhalten för cykelturnén häromåret blev han brutalt nedslagen av nynazister. Han läser brevkommunikationen med försäkringsbolaget som anser att Emil är alldeles för riskbenägen och tycker att han ska ändra sin livsstil.

Döden är hungrig, konstaterar Emil Jensen. Han saknar kurser för sorgearbete. Han upphöjer teodicéproblemet till 2.0 och slår ett slag för agnosticismen. Han tycker att vi istället för att fråga vad som händer efter döden ska verka för att någon händer innan den. På vänlig skånska för han publiken genom samtiden. Han vräker på med dåliga ordvitsar och sjunger vackra sånger. Han avslutar med att påstå att ingenting är meningen, att tro att olyckor och dödsfall har en fördold avsikt är bara livslögner. Det är säkert sant, fast Emil Jensen har absolut mening. Han sår och skördar ord, tröst och kärlek.