Detta gastkramande operakoncentrat på drygt 100 minuter har nu Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller tagit sig an efter sitt maraton med Nibelungens ring. Det är en ryslig operaintrig, men fruarna i operasalongen satte säkert inte teaterkonfekten i halsen när Strauss och Hofmannsthals Elektra hade urpremiär för hundra år sedan. Då var Freud högsta mode och kvinnors hysteri ett vanligt samtalsämne.

På en underbar, poetisk blankvers skrev Hugo von Hofmannsthals ett säreget libretto efter de antika tragedierna, och Richard Strauss gjorde en tonsättning som djärvt balanserar på en yxegg mellan senromantik och modernism, i en tid då allt befann sig i gungning.

Kungliga Operans scen verkar inte heller stå helt stadigt. Sångarna stöder sig hela tiden mot väggarna som om de befann sig på ett krängande skepp. Bente Lykke Møller har lämnat sin sedvanliga brunskala för en orgie i rött. Höga murar reser sig ända upp till scentaket, och Torben Lendorphs magiska ljus får dem att växla i röda toner från blod till purpur. Elektra är inte trasig och smutsig utan stolt och drottninglik, där hon vankar fram och tillbaka med stora steg i en tung, svart, fotsid klädnad. Alla de andra kvinnorna vacklar fram på höga klackar i blanka cocktailklänningar med nyanser som puderrosa, malva och gredelint. Det är vackert som en tavla.

När modern och styvfadern äntligen mördats utbryter Elektras och systern Chrysothemis dans. De stampar och rör sig tafatt som småflickor – utsatta och grymma som om de var målade av Lena Cronqvist. Kanske alltsammans bara var ett litet barns fantasier om hämnd på en mamma som varit dum?

Iscensättningen har något dockskåpslikt över sig. Hela dramat utspelar sig på en smal remsa mellan kulissen och rampen, där dramats personer står trängda mellan orkesterdikets avgrund och kulissernas skyhöga murar. Bakom dem finns en smal ravin, en skåra i muren, som svarar mot alla portar och klyftor och gångar som Hofmannsthals text talar om. Det framåtvända, stiliserade och ibland stumfilmsliknande agerandet får orden att framträda med stor skärpa.

Den extremt krävande titelrollen verkar ligga sällsynt bra till för Katarina Dalayman, som lyser med sin mörka, skarpa klang. Och Emma Vetters ljusa, storögda Chrysotemis förefaller ha hur mycket röstresurser som helst. Marianne Eklöfs Klytaimnestra är ovanligt ungdomlig, med varm stämma, nästan sympatisk när hon berättar om sömnlöshet och mardrömmar. Liksom Chrysotemis får hon sparka av sig sina obekväma skor och visa barfota sårbarhet.

Även Johan Edholm och Magnus Kyhle gör säkra tolkningar av sina svaga mansfigurer. Praktiskt taget alla sjunger sina roller för första gången, men sångarna rör sig påfallande fritt och obehindrat i detta omänskligt svåra partitur, där Pier Giorgio Morandi elegant tar fram det melodiska och skimrande.

Historien om Elektra och hennes dysfunktionella familj påminner mer om Snövit och Hamlet än Lars Norén. Berättelser om mord på styvmödrar, farbröder och andra ställföreträdande föräldragestalter handlar på djupet om frigörelse – det är därför vi kan förstå Elektras bisarra glädjeskri. Och den här föreställningen ger även publiken tillfälle att jubla.