Peter och Ursula träffas på en bar. Han minns men inte hon. Lycklig i kärleken men i blindo leds hon in i relationen, medan han ser och vet vad han söker. Peters föräldrar betraktar, modern med ansvarets börda och fadern med försoningens lugn.
Med Satanisterna debuterar Carina Rydberg som dramatiker och pjäsen är specialskriven för Nya Studions scen. I centrum för familjedramat står frågor om förbrytelse, kärlek, skuld och straff.
Det är samma ämnen som i den grekiska tragedin men i Rydbergs moderna drama ställs frågorna på ett annat sätt. En svart mänsklig natur hos en ensam individ utgör ödet och vare sig rening eller ändamålsenlig ordning erbjuds som svar. Kronologin är bruten. Historiens början, mitt och slut har kastats om och portioneras ut i fragment.
Skräckfilmen anas också men associationerna till den antika teatern förstärks både av Karin Dahlströms scenografi och Birte Niederhaus regi, som präglas av en stiliserad renhet. Korrugerad plast omger ett tomt, skarpt upplyst scengolv med vita stolar på sidorna. Kostymen går i beige, grått och svart, endast Ursulas gula klänning sticker ut. När vi flyttas tillbaka till barndomen skärs scenbilden av och vi får bara se de ljusa sommarkläderna och benen på föräldrarna mot ett grönt bladverk.
Skådespelarna är placerade i olika formationer. De agerar på avstånd från varandra, mestadels utan ögonkontakt, vända mot publiken. Mellan scenerna drar de sig utåt kanterna, förändrar klädseln och intar sedan sina startpositioner inför nästa scen, ungefär som idrottare inför sina prestationer.
Caroline Söderström ger Ursula en uppspärrad blick och skrämt ansiktsuttryck. När katastrofen är nära sjunker hon ned på golvet och låter henne bryta samman. Då får rollfiguren annat liv. Tito Pencheffs gestaltning av Peter präglas också av känslomässig avskurenhet. Anna Bjelkerud gör en kylig Marianne. Hon talar om oro för sonen och kärlek till sin man men visar det inte med miner eller åtbörder.
Jussi Larnös spel skiljer sig från de andras. I gestaltningen av Örjan lever blicken, orden får resonans i en kropp och kontakt med publiken. Kanske är skillnaden avsiktlig, att den som försonats med skulden ska göras mer levande. Men avskurenheten hos de andra gör att dialogen på sina håll närmar sig ett mekaniskt återgivande av text.
Upplösningen, vad som har hänt och hur personerna är inblandade står klart ganska tidigt. Inte heller sker mycket i relationerna mellan rollfigurerna eller mellan skådespelare och publik. Det intressanta i föreställningen ligger på ett idémässigt plan men dramaturgi, scenografi, regi och skådespeleri går helt i samma kontrollerade och återhållna riktning. Det resulterar visserligen i en elegant förening av avantgarde och tragedi men också i en ganska bleksiktig teaterupplevelse.
