En ung, moderlös flicka offras för familjens heder, bortgift mot sin vilja. Hon älskar en annan, en förbjuden kärlek till en man från fiendesläkt. Titelrollen i Donizettis maffiga bel canto-rysare Lucia di Lammermoor från 1835 efter Walter Scotts roman, lever i en värld av stränga traditioner, tvångsäktenskap, våldsamma klanfejder, blodshämnd och skamkulturens skräck för vanära. Den ges som sommaropera på Skäret och i programbladet nämns Fadime Sahindal, men på scenen finns inte minsta spår av aktualitetsanspelningar.

På scenens mitt står en stor bur, som vrids mellan de olika miljöerna. Omutliga stålgaller signalerar fångenskap, instängdhet och förtryck; ett fängelse av konvenans och strikta konventioner i en brutal, patriarkal struktur. Sten Niclassons regi är stilenligt påfallande konventionell, i 1800-talskostym med statuariska poser och stillastående positioner. Personregin är försumbar, här må sångarna lita till sin egen sceniska fantasi och förmåga. Den enorma, långsmala operaladan har utmärkt akustik, men avståndet mellan scen och salong i kombination med den svårhanterliga ljussättningen bidrar till bristen på scenisk dynamik. Man har begränsade resurser, men dirigenten Marcello Mottadelli leder med fast hand orkester och Bergslagens Musikdramatiska kör. Donizettis musik är en tryckkokare av känslor, smekande melodier, klangliga effekter och med en dramatisk intensitet som pekar fram mot Verdis musikdramatik.

Opera på Skäret vid Kopparberg bjuder sedvanligt på både en hänförande naturskön omgivning vid sjön Ljusnaren och fina sångare. Anton Eriksson gör en stabil insats som den destruktivt manipulative brodern Enrico; Kristian Benedikt är mer hövisk än passionerad som Edgardo, men med en tenor som hettar till i takt med stigande förtvivlan och desperation. Den ungerske basen Levente Pàll är expressivt fokuserad och gör intryck som en respektingivande Raimondo, Lucias biktfar som ger ödesdigra råd och välsignar hennes offer.

Det krävs en skönklingande, ekvilibristisk artist med lyskraft i Jenny Linds paradroll Lucia. Kinesiska sopranen Yitian Luan är klockren i de hisnande virtuosa partierna med en vokal palett som spänner från förälskade koloraturer och trotsigt temperament till den storartat utstuderade vansinnesscenen då Lucia krossats av broderns gemena lögner och mördat sin påtvingade gemål på bröllopsnatten. I bloddränkt brudklänning hallucinerar hon i deliriska tonkaskader, kastar sig från sinnlig extas och förvridet koketteri till traumatisk drillduett med flöjtisten Maria Jonsson (i scenisk skepnad som vålnad i Lucias fantasi). Dödsbringande blodbesudlad i febrigt gränslös förvirring växer hon till en arketyp av teatral galenskap med extra allt, isolerad i sin övergivenhet. Vansinnet är en själ som brister och först i döden blir hon fri.