Betyg: 3 av 6
Jag hade hoppats på att 2010 skulle få bli ett Halleluja-fritt år. Att man skulle slippa Leonard Cohens 26 år gamla låt som alla bara måste få göra sin egen personliga version av.
Men så blev inte fallet. Tvärtom, KD Lang var naturligtvis tvungen att framföra den en gång till. Dessutom inför hela världen på invigningen av vinter-OS.
Ebba Forsberg kan inte heller hålla sig från en Halleluja-tolkning när hon uppträder på Södra Teatern med en bunt Cohen-sånger. Hon nämner själv att den är ofta framförd, men att det inte är sången i sig som är viktig utan själva uttrycket.
Halleluja och de andra sångerna framförs rakt och okonstlat, med ett ganska ljust tonläge långt från Cohens mjukt mörka stämma. Arrangemangen skiljer sig från Cohens men melodierna ligger nära originalen.
Ett undantag är klassikern Suzanne, där både hon och hennes fem medföljande musiker tar sig vissa friheter. Det är lite olyckligt att det ska ske just i den sång som kanske känns allra mest k-märkt i Cohen-katalogen.
Det tillbakalutade uttryck som präglar konserten präglar också Leonard Cohens sånger. Fast där Cohen själv får till en suggestiv laddning i det avskalade får Ebba Forsbergs nedtonade framförande, trots goda insatser från musikerna, något avmätt över sig.
Konserten bygger uteslutande på Cohen-låtar, oklanderligt översatta av Ebba Forsberg och Mikael Wiehe, men vi får inga direkta förklaringar till varför hon gör dem just nu eller vad hon har för förhållande till den kanadensiske vispoeten. Det sägs inte så mycket överhuvdtaget, och det som sägs blir liksom avklippt; som om hon tappar tråden.
