Betyg: 3 av 6
Ebba Forsberg håller en låg profil som artist. Det tog fem år mellan andra utgåvan True love och det i höstas utgivna självbetitlade albumet. Och när hon stillsamt sätter sig framför flygeln på Berns är det hennes första konsert i eget namn sedan 1998.
Den internationella lanseringen via Madonnas skivbolag Maverick, som inte bidde någonting, förefaller långt borta när Ebba Forsberg leder sitt kompetenta men lite väl tillbakalutade femmannaband genom en rad av dovt och ödsligt klingande engelskspråkiga låtar.
Ebba Forsberg, lång och svartklädd, fyller ut den Daniel Lanois-atmosfäriska ljudbilden med lite flygel och elpiano men annars är det gitarrerna som dominerar. Det finns ett suggestivt och vadderat sug i låtar som Deep denial och Committed men mycket låter bara konstruerat deppigt, många i en altcountrystil man hört för många gånger.
Framför mig ligger en liten tjej och sover i sin mammas knä, hon vaknar inte ens när intensiteten och volymen höjs i vissa låtar. Med ett tempo som rör sig mellan långsamt och långsammare är det inte utan att man förstår henne. Ebba Forsberg gör sig visserligen bäst i det lågintensiva och spartanska uttrycket, men det innebär också att en sövande monotoni gör sig gällande.
