Sedan debuten 1973 har Elliot Murphy lyckats göra en enda riktigt dålig skiva och det är Murphy gets muddy (2006), en platta som till största delen innehåller bluestolkningar. Märkligt men sant. Lika märkligt är att Elliot Murphy fortfarande är förhållandevis okänd. Visst, Bruce Springsteen gillar honom. Och Lou Reed, som normalt aldrig gillar någon, har sagt snälla saker om Murphy. Men något större genombrott har aldrig drabbat Elliot Murphy.

Om detta faktum stör honom så märks det inte när han ställer sig på Uppsalaklubben Katalins scen, tillsammans med gitarristen Olivier Durand. Han plockar låtar från helt färska, trevliga, skivan Coming home again och han gräver i sitt förflutna.

Trots att detta är en akustisk konsert där två gitarrer är de enda instrumenten blir det vare sig ensidigt, tunt eller tråkigt. Durand är en virtuos som kryddar upp Murphys låtar ordentligt och de hetsar varandra till stordåd.

Förvisso hade jag klarat mig utan versionen av Robert Johnsons Terraplane blues. Men i gengäld är You never know what you‘re in for, som Elliot Murphy börjar sjunga utan mikrofon, utsökt. Dessutom har han en skön sångstil, tänk Lou Reed tolkar Dylan eller Springsteen. Sedan är Murphy dessutom en man med koll på texterna – han är författare vid sidan av musiken – och en god historieberättare.

Spelningen på Katalin är Elliot Murphys första i Sverige på elva år. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan han kommer tillbaka.