Malmögruppen Teater Insite har etablerat sig i en konstnärlig nisch som innebär att man arbetar platsspecifikt med scenografiska installationer. Publiken går mellan spelplatser och rör sig fritt i scenrummen. De har spelat i bland annat kontorslokaler och källarceller. Förra våren användes själva stadsrummet i centrala Malmö till Insites originella vandringsversion av Ett drömspel.

Nu har Insite belönats av kommunen för sitt speciella koncept och paradoxalt nog tilldelats en fast teater, Bastionen, där Teater Terrier tidigare höll till. Lokalen delas med svensk-arabiska gruppen Teater Foratt, och Insite inviger sin verksamhet där med urpremiär på Ett långt stycke liv. Texten är specialskriven för gruppen av den brittiske tv- och filmmanusförfattaren Peter Harness.

Iscensättningen av Ragna Weisteen och scenografin av Sarah Cederstrand utnyttjar nästan varje kvadratcentimeter av huset. Vi följer skådespelarna till ett murrigt vardagsrum med tv-hörna och matavdelning, in i ett kök med både mikrougn och en gammal vedspis, ut i foajén som blivit fotoateljé och in i en liten studioteater. Skådespelarna dyker ibland upp genom luckor från källaren eller hoppar ut genom fönster på innergården.

Det är ett hus som episkt och delvis köksrealistiskt berättar om fem generationer av en familj. Harness arbetar episodiskt och etablerar snabbt kopplingar mellan olika tidsplan. Stycket skildrar trauman och sår som går igen genom generationerna, lägger sig som excentriska, irrationella familjedrag. Vi åskådare skulle kunna bli delaktiga i familjemedlemmarnas känsla av särart och instängdhet, eftersom vi rent fysiskt står intill dem och delar deras verklighet. Skådespelarna är också tydliga och upprättar raka spellinjer mellan varandra, vilket förstärks av en följsam ljussättning.

Ändå faller föreställningen på eget grepp. För varken rollfigurerna eller åskådarna tillåts försjunka i scenerna och deras utmaningar. Rytmen bryts upp och vi dras oavbrutet vidare till andra rum, efter korta replikväxlingar. Här berörs självmord, incest, sinnessjuka, skilsmässa, religiös fanatism, konstnärskapets kall – men inget utforskas på djupet. Det passerar revy i dramatiska klichéer, som skådespelarna bara hinner läppja på.

Jag är personligen väldigt förtjust i det platsutforskande konceptet och anser att det gynnar en gemenskap och situationsnärvaro för alla i teaterrummet. Men det förefaller självmotsägande att göra ett ”filmiskt”, psykologiserande berättande i den formen. Insites uppsättningar av Ett drömspel och ett collage av Pinters texter visar att uttrycket passar bättre med texter som är fragmentariska och antinaturalistiska.