Ett gift par sitter och väntar på Döden, utleda, arga, längtande ut ur det gemensamma fängelset. Ändå stannar de i sitt torn. När Dritëro Kasapi tar sig an Strindbergs ”Dödsdansen” framstår deras liv som totalt absurt; det är en uppenbar urcell för senare teatrala äktenskapshelveten och existentiella betraktelser: ”Vem är rädd för Virginia Woolf” ”I väntan på Godot” och en hel massa annat.

Men det behöver man inte veta för att njuta av spelet i Annika Nieminens scenrum, uppkritat på svarta väggar och förtydligat av en instruerande bakgrundsröst. Den upprepar sig ibland som en gammal stenkaka med hack i. Äktenskapet utspelar sig förr i tiden, det betonas, och Sylvia Rauans Alice och Benjamin Moliners Edgar kunde vara tagna ur en svartvit stumfilm.

Som en katalysator kravlar sig bokstavligen Jimmy Endeleys Kurt in, ljusare klädd, modernare, mer social och antagligen mättare. I tornet finns inte ens en brödbit. Här råder brist på allt.

Moliner gör kaptenen till ett monster av manlig självtillräcklighet som samtidigt är så rörande bräcklig. Ingen kan nedmontera en macho som Strindberg. Sylvia Rauan framstår i jämförelse som den mer sansade, ett offer för makens isolerande övermänniskoidéer. Men hon får också sina utflippade ögonblick, triggad av Kurts närvaro.

”Dödsdansen” blir här ett drama om själva tillvaron, om fasaväckande, grundläggande tomhet.

I ”Vi har det bra” har Camilla Blomqvist gjort en omvänd, färgglad version av äktenskapsdramat; skådespelarna är desamma, vilket ger djupverkan. Här försöker paret intala sig att de har det bra på den palmprydda semesterorten; att de vill vara tillsammans, bara de två, vilket visar sig vara en skrämmande möjlighet. Moliners lealöse make flyr tvåsamheten via obeslutsamhet och föregiven empati med en övergiven kompis. Här dominerar Jimmy Endeley scenen som Kenneth, lika socialt inkännande som en noshörning.

Det är lätt att sympatisera med Sylvia Rauans roll, hon som alltid får ordna allting, medan mannen karaktärslöst hänger henne i hasorna. Men liksom hos Strindberg sker en svängning, där förhållandet får ny belysning, när maken äntligen säger något utifrån sig själv.

Trots dessa eländen bildar pjäserna tillsammans ett paradoxalt uppiggande program. Ur tristessen föds en djupare komik och skådespelarna är verkligen underhållande i sin förståelse för mänskliga tillkortakommanden.