Tjolöholms slott ligger som en nästan overklig, engelsk barnboksfantasi vid den halländska kusten. Huset är – inuti skalet av tung granit – laddat av lekfull hantverksmagi, god smak och samma nationalromantiska och nästan-demokratiska ideal som fick familjen Larsson att skapa Sundborn.
Den tid då slottet byggdes, runt sekelskiftet 1900, innebar en renässans för Shakespeares komedier. Kvinnor fick en möjlighet att spela roller som Puck, likt gracilt poetiska andeväsen utan tunga kostymer, nästan skandalöst avklädda.
Teater Halland har inlett ett samarbetsprojekt med Tjolöholm. Det gamla faluröda sädesmagasinet är omgjort till teater – byggnaden liknar Västanås Teaterlada, fast här glittrar havet vid horisonten istället för Fryken. Samma känsla av valfiskbuk och upp- och nervänt träfartyg infinner sig även om proportionerna inte är så majestätiska. Och taket skyddar mot plötsliga regnattacker från den illvilliga svenska sommaren.
Valet av premiärpjäsen En midsommarnattsdröm fungerar som en hälsning till slottet självt men istället för att inspireras av det förra sekelskiftet förlägger regissören Daniel Rylander skeendet till ett slags kolorerad kabaretscen.
Skogen är en illusion mellan två ridåer, fågelsången är inspelad på band och Puck spelas åter av en kvinna, fast iklädd smoking. Älvakungen Oberon liknar Fantomen på vift. Herrarna bär trikåer och kvinnorna vida, höga ballerinakjolar.
En midsommarnattsdröm är en komplex komedi om makt och sexualitet, nattsidor och förvandlingar. Pjäsen använder skogen och teaterscenen som symboler för det kaos inom människan som dagjag och socialt regelverk har svårt att kontrollera när mörkret faller. Ett gäng älvor får representera lusten men också vilka konflikter den kan skapa. Texten och dess våldtäkter – jo, så är det ju faktiskt – kräver ställningstaganden från regissören.
Det stora problemet här är att tolkningen rör sig så på ytan. Regin koncentrerar sig på flödet av förväxlingar och dubbelnaturer istället för fördjupning. Våldet mot Hippolyta/Titania kommenteras inte, inte heller föraktet gentemot hantverkarna – även om deras slutscen bär en mörk, oförlöst ton som inte är helt lätt att förstå. Mycket förblir redovisning.
Aleksa Lundberg spelar en flörtig Puck och lyckas väl med sitt röstregister av ljusa och mörka tonfall och sin androgyna gestalt.
Överhuvudtaget satsar Rylander på publikkontakten, många blickar kastas på publiken för att illustrera den teatrala grundidén. Ändå blir rollerna för grunda för att verkligen beröra. Alla på scenen sliter men få lyckas etablera sina roller som rimliga aktörer med trasiga överjag och pigga underliv.
Sädesmagasinet på Tjolöholm har förutsättningar att bli en storslagen sommarscen men den första iscensättningen är mest en försiktigt rekognoscering av vad ladan och publiken tål.
