Midsommar på österlenska fiskeläget Skillinge innebär premiär i teaterladan. Som alltid överraskar teaterchefen Katarina Zell med ambitiösa pjäsval som kan tyckas allt annat än publikfriande. I år nås en höjdpunkt med den subversive franske diktaren Jean Genets moderna klassiker Jungfruleken, skriven 1947. Den skildrar två hunsade kammarjungfrur, som utför ritualer och rollspel där de iscensätter fiktiva uppror mot sin förtryckande matmor, Madame.
Fransk-argentinska Mariana Araoz från Collectif Masque har regisserat denna svarta revolutionskomedi. Hon lägger från första stund en tydlig, teatraliserad gestik i en drastisk spelstil med markerade konturer. I programmet nämns bland annat Almodóvar, Fassbinder och Tarantino. I deras filmer har skådespelarna funnit förebilder till kvinnor som mitt i sin själsliga död och i sitt utanförskap ändå finner gemensamma mål och resurser att föreställa sig en lustfylld, poetisk revolt.
När Katarina Zells Solange på scenens podium svänger en knallröd drapering till Madames klänning, som vore den fanan i Delacroix målning Friheten på barrikaderna, så är det i en dröm om frihet. Och när Carina Södermans Claire bryter ut i livsbesvärjande arior av Piaf eller genomför en frenetiskt rolig idrottsmim är det för att sjunga och slå sig ur känslan av att vara låst i sin underklass.
Båda har ju för länge sedan fått nog – av att behandlas som slasktrattar och avskräde, eller, som Solange säger, ha spisen till altare. Men hur ska man tränga igenom till den gudomligt självupptagna Madame, som Emilie Strandberg gör till en dråpligt affekterad femme fatale, orubblig i sin champagnestänkta, hänsynslöst programmerade bourgeoisie? Stilsäkert kastar hon sig mellan olidlig självömkan och plötsliga ryck av generositet mot sina pigor. Hon sveper in sig i Marta Cicionesis elegant hängande tråddraperier och söker självbelysning i Iben Wests färgstarka ljusrum, som skiftar mellan turkos, grönt och rött.
Kvinnornas plats som utbytbara marionetter i ett pågående rollspel understryks av deras artificiella pageperuker: Madame i blått hår, jungfrurna i vitt respektive svart. Mariana Araoz, som här regisamarbetat med Harald Leander, fångar också nyanserna i Genets språk – mellan de klassbundna, mekaniska replikskiftena, och de plötsliga stunderna av självinsikt och gränsöverskridande skaparkraft. Niclas Ericssons svenska text återger lyhört Genets osentimentala ironier och melodramatiska sorg. Alla, både Madame och jungfrurna, är ju indragna i ett betvingande spel, som förstärks av språket. Pjäsen och föreställningen handlar om den frigörelse som ligger i att erövra makten att formulera sig själv annorlunda och pekar på det omöjliga i att därefter återvända till en gammal ordning.
